Eskatologi

Eskatologi (av grekiskans eschatos, "ytterst", "sist", och logos, "lära"). Detta "sista" (eskaton) kan både tolkas som avslutningen av den enskilda individens liv och som världens upphörande eller tidens slut. Det finns även föreställningar om skillnader som beror på om historien har ett linjärt eller cykliskt förlopp. Eskatologi är inom framför allt olika religioner läran om de yttersta tingen och döden. I kristendomen knyts den till begrepp som vedermödan, Jesus återkomst som domare, tusenårsriket, den slutliga striden mellan Gud och Satan där det goda segrar och Gud upprättar en ny himmel och jord. Inom andra religioner väntar man på ankomsten av andra gudomliga figurer.

Den mest kända uppenbarelsen eller apokalypsen i kristendomens teologi finns i Bibelns sista bok, Uppenbarelseboken, ibland kallad Johannes Uppenbarelse. Ordet "apokalyps" är ett grekiskt ord som betyder "uppenbarelse" eller "avslöjande" (av något som ska hända i framtiden eller av någonting som dittills varit fördolt i samtiden). Det kan vara en mindre uppenbarelse som exempelvis att en staty tycks blöda. Det kan vara en hel serie budskap som Gud förmedlar under flera år till en människa, och det på ett sådant sätt att det kan nedtecknas och läggas till grund för en helig skrift. Den utvalda människan kan vara särskilt mottaglig och/eller befinna sig i ett extraordinärt medvetandetillstånd. Om han, för det är oftast en man, får gehör hos omgivningen betraktas han som Guds utvalde.

Kristna rörelser ägnar sig i varierande grad åt eskatologi. Fenomenet är kanske mest utmärkande för stora delar av pingströrelsen, sjundedagsadventisterna och andra frikyrkor – inte minst inom de ny-pentekostalistiska samfunden – där särskilt teorier om uppryckandet har vunnit stor popularitet sedan 1900-talet både inom teologi och populärkultur. Jehovas vittnen och Jesu Kristi kyrka av sista dagars heliga (mormonerna) utmärker sig vid att ha ett mycket starkt eskatologiskt fokus.

Eskatologi kan också förstås som ett visst perspektiv som bidrar till förståelsen av alla jordiska skeenden. Världen ses som, alltsedan syndafallet, stadd på en resa hem till Gud. Skapelsen är, även om den innehåller det som är gott och från början är skapad av Gud, i sin nuvarande form alltid trasig och ofärdig. Detta kommer till uttryck i form av orättvisor, smärta, krig, död, förtryck och annan synd. Det eskatologiska hoppet innebär då en förhoppning och ett löfte - från Guds sida - om att detta inte är beständigt. Lidande och orättvisor är inte en del av Guds goda utan en konsekvens av världens bortvändhet från Gud, avsaknad av Gud. Eskatologin i denna bemärkelse kopplas ofta till tankar om människan som ansvarig medskapare och är viktig inom exempelvis feministisk teologi, ekoteologi och hos teologer som Moltmann och Hauerwas med många, många fler.

Antjeborg

 

Ledarsidorna

Tig i församlingen

Annika Borg

Sommaren år 2020 publicerade den anrika amerikanska tidskriften Harpers ett öppet brev om rättvisa och det fria ordet, brevet var signerat av 153 författare, akademiker och kulturarbetare. Undertecknarna, som representerade en stor ideologisk spännvidd – här återfanns personer som författarna Salman Rushdie och J K Rowling samt filosofen Noam Chomsky – uppmärksammade hur gränserna snävas in för vad som kan yttras utan hot om repressalier.

Nyvaknade moralistiska attityder och politisk aktivism är i färd med att försvaga våra fundamentala normer om öppen debatt och tolerans för olika uppfattningar. Den ideologiska konformismen breder ut sig, varnade brevskrivarna. Istället behövs vårt mänskliga och kulturella utrymme för experimenterande, tankemässiga risktagande och för misstag, slog de fast.

När normer förskjuts sker det inte ­hastigt, utan den processen sker långsamt och stegvis. Däremot kan det när en förändring inträtt uppfattas som om den kommit plötsligt; det som gick att säga igår är inte rumsrent idag. Deltagarna i det offentliga samtalet, eller i fikarummet på arbetsplatsen för den delen, blir mer och mer uppmärksamma på var gränserna går och internaliserar dem i sin person och anpassar sig. Utan att det artikuleras högt vet de som lever i en sådan kultur att avsteg kommer att påverka det egna livet. Det är anseen­det, och på sikt kanske även anställningen och inkomsten, som står på spel.

Kampen för rättvisa har slagit över i dogmatism och blivit ett hot mot friheten, menade de som undertecknat brevet i Harpers. Det finns dystert nog en mängd händelser som visar upp den konformism och deplattformeringsaktivitet som äger rum i den kränkthetskultur som redan har ­kopplat sitt grepp om oss. Vi kan nog var och en vittna om företeelser vi uppmärksammat eller själva erfarit.

”Det repressiva möts alltid med reaktioner och motstånd”

Själv är jag oroad över den tystnadskultur som brett och breder ut sig i svenskkyrkliga sfären. Svenska kyrkan är – självfallet och tyvärr – inte ett undantag vad gäller cancelkultur. Kyrkan är en spegel av samhället, samhället en spegel av kyrkan. Möjligen blir denna kultur faktiskt ännu mer besvärande i kyrkliga sammanhang. Ty i kyrkan lever trots allt hierarkierna kvar och kombinationen av cancelkultur och andlig maktutövning kan bli för­ödande. Fördömande, renhetsiver, brist på tolerans och utebliven förlåtelse får så att säga en djupdimension när det proklameras från en bokstavlig eller symbolisk predikstol eller i en biskoplig skrud.

Det finns således en hel del som bekymrar mig, som att det på kyrkokansliet i Uppsala finns personer som kartlägger mina och andras åsikter i offentligheten och våra kommentarsfält i sociala medier. Någon annan förklaring finns det nämligen inte till att det finns en mapp innehållande utskrivna inlägg, kommentarer eller artiklar som man konfronteras med om man kallas upp till biskop eller ärkebiskop. Under samtalet problematiseras den uppkallade prästens deltagandet i den fria åsiktsbildningen och vederbörande förstår att det är tystnad som förväntas i fortsättningen.

Präster och andra personer kan även blir uppringda, kontaktade brevledes eller genom mejl och tillrättavisas om de uttryckt en åsikt eller kyrkokritik som ärkebiskopens kansli inte anser önskvärd. Deplattformering är en effektiv aktivism, som krossar människor.

Men en sådan maktutövning spricker som troll i solsken när den exponeras. Det finns för många kyrkligt anställda och andra som råkat ut för den, det finns för många tillrättavisande mejl med försök att tysta kritiker, för många brev med uppläxningar, för många som har blivit uppringda, uppkallade eller kontaktade på andra sätt, för många som hotats med att de är illojala om de har en avvikande åsikt.

Sådana totalitära metoder består aldrig, de är dömda att misslyckas. Det repressiva möts alltid med reaktioner och motstånd. Den här krönikan är en sådan motreaktion. Jag tror på den befriande kraften i att berätta. Det är jag inte ensam om. Vänta bara.

Annika Borg

Teologie doktor och skribent.

Cancelkultur (från engelskans cancel culture), ibland kallat utfrysningskultur, kränkthetskultur eller utraderingskultur, är en modern form av ostracism där någon kastas ut från sociala eller professionella kretsar – på internet, i sociala medier, eller från andra arenor i livet. Den som utsätts för denna ostracism sägs ha blivit "cancelled". Uttrycket cancelkultur har till övervägande del negativa konnotationer och används ofta i debatter om yttrandefrihet och censur.

Begreppet cancelkultur är en variant av termen "call-out culture" och utgör en form av bojkott mot en person (vanligtvis en kändis) som anses ha agerat eller uttryckt sig på ett kontroversiellt sätt som ifrågasätts.


Deplattformering, från engelska "no platform" (ingen plattform) och "deplatforming" (att frånta någon en plattform), är en metod att hindra en meningsmotståndare att debattera en fråga eller framföra ett budskap genom att hindra att en plattform fyller sin funktion.


Plattformen kan vara en scen avsedd för ett framträdande eller en debatt; ett massmedium som radio, TV eller en tidning; en digital plattform avsedd för publicering eller kommunikation.

Antje Jackelén och vänstern

Vill Svenska kyrkan vara ett vänsterparti?
Publicerad 14 feb 2022 kl 06.15

Ärkebiskop Antje Jackelén deltar gärna i samhällsdebatten. Nyligen satte hon ner foten i frågan om eventuell gruvdrift i Kallak.

Om Svenska kyrkan vill vara en bred kyrka där svenskar i gemen känner sig hemma bör den tänka över sina ständiga försök att påverka svensk politik från en vänsterposition.

Frågan om eventuell gruvdrift i Kallak, utanför Jokkmokk, är polariserande och komplex. Debatten har pågått i många år, men inom kort väntas regeringen – som enligt näringsminister Karl-Petter Thorwaldsson ”älskar gruvor” – fatta beslut.

Apropå det har Svenska kyrkans ärkebiskop Antje Jackelén och Åsa Nyström, biskop i Luleå stift. skrivit ett öppet brev till regeringen. Biskoparna säger bestämt nej till gruvan, framför allt med hänvisning till samers mänskliga rättigheter och till att kyrkan nyligen bett samerna om ursäkt för gångna tiders övergrepp.

Enligt biskoparna är gruvan inte ”andligt hållbar” för att den samiska befolkningens rättigheter inskränks. Men det råder skilda uppfattningar om hur dramatiskt en gruva i Kallak skulle påverka samiskt liv. I en debatt i Studio Ett påtalade Olov Abrahamsson, politisk chefredaktör på Norrländska Socialdemokraten, att Jokkmokk är lika stort som Skåne, Halland och Blekinge tillsammans och att Kallakgruvan kommer att ta mindre än en promille i anspråk. Det finns gott om utrymme kvar för rennäring, jakt och fiske.

Men biskoparna har alltså satt ner foten bestämt.

Det är självklart att kyrkan vill hjälpa människor i nöd.

Det är inte ovanligt att Svenska kyrkan tar ställning i politiskt laddade frågor. 2005 krävde man exempelvis, i det så kallade påskuppropet, amnesti för alla som fått avslag på sin asylansökan. 2011 krävde samtliga biskopar konkreta lättnader i sjukförsäkringen i ett öppet brev till regeringen.

2016 var det juluppror mot den omlagda migrationspolitiken efter flyktingkrisen. 2021 kritiserades regeringsförslaget att kräva kunskaper i svenska och kunskaper om det svenska samhället för att få medborgarskap.

Det är självklart att kyrkan vill hjälpa människor i nöd. Att man ger sig in i den politiska debatten och försöker påverka lagar och regler, i regel från en vänsterposition, är en annan sak. Och det får naturligtvis konsekvenser för hur kyrkan uppfattas av människor.

Kyrkan blir mindre – samtidigt som allt fler tycker att det är viktigt med kristna värden i samhället.

Att Svenska kyrkan tappar medlemmar är inget nytt. 1970 var 95,2 procent av svenskarna medlemmar, 2021 var andelen till 55,2. En förklaring är förstås att svenskar sedan 1996 inte längre föds in i kyrkan, en annan att Sverige har blivit ett mångkulturellt invandrarland. Men varje år är utträdena ur kyrkan betydligt större än inträdena. 2020 inträdde exempelvis 9 054 personer medan 56 419 utträdde.

Kyrkan blir mindre – samtidigt som allt fler tycker att ”det är viktigt med kristna värden i samhället”, som Ann Heberlein påpekat i Smedjan. Heberlein menar också att kyrkan under Antje Jackelén har gjort många borgerliga svenskar ”andligt hemlösa”.

Svenska kyrkan skulle kunna vara en samlande kraft i en polariserad tid, en folkkyrka med ”låga trösklar och högt i tak” där gemene man kan känna sig hemma.

Om den ambitionen finns måste kyrkan ompröva den politiserade roll den nu har karvat ut.

Jackelén, Brunne och Seglora Smedja

 En analys av idékorrumperade biskopar

Kyrkans Tidning

Dagen

Segloras försvar

Eva Brunne och Antje Jackelén assisterade av Anna-Karin Hammar, Wanja Lundby-Wedin och Daniel Tisell bär ett tungt ansvar för att Svenska Kyrkan på högsta ledningsnivå präglas av partipolitisk röta.

Svenska Kyrkan vs Israel

Först och viktigast!

Det är inte Svenska Kyrkan som agiterar politiskt, det är några av dess ledande politruker som har hittat en plattform.

Svenska Kyrkan är församlingarna!

Ärkebiskopen och Anna-Karin Hammar traskar troget i spåren efter Anders Vejderyd och KG Hammar med idékorrumperad populism.



DN Debatt.

”Kyrkans aktivism mot Israel måste få ett slut”


Antje Jackelén är en i raden av ärkebiskopar som stått på barrikaderna för den politiska aktivismen mot Israel, skriver artikelförfattaren.


Annika Borg, präst och teologie doktor: Nu krävs en vitbok över Svenska kyrkans Israelfientliga ­aktivism.

Två decennier av fientlighet mot Israel från Svenska kyrkan måste få ett slut. Nu krävs en vitbok över kyrkans Israelfientliga ­aktivism för att reparera den skada politiska partier i kyrkomötet och kyrkoledningen orsakat relationen till Israel och den judiska minoriteten.

Det utbröt en storm av kritik efter att kyrkomötet under senhösten röstat ja till en motion från Social­demokraterna, Center­partiet och partipoliskt obundna Posk, som innebär att Svenska kyrkan ”ska lyfta frågan (…) om en granskning” av Israel som apartheidstat och pröva Israel mot Romstadgans skrivningar om brott mot mänskligheten.

S och C dominerar kyrkomötet. Deras ledamöter använder Svenska kyrkan för sin aktivism och som bankomat för Israelfientliga projekt och utspel. Det som hänt är en skandal för Svenska kyrkans ledning och ett haveri för dagens politiserade kyrkliga beslutssystem.

Motionen om Israel och apartheid är i själva verket kulmen på decennier av retorik och systematiskt politiskt påverkansarbete mot Israel, inte sällan med antisemitisk slagsida. Kyrkliga partipolitiska företrädare, biskopar och tjänstemän på det nationella kyrkokansliet i Uppsala samordnar och samarbetar – och använder Svenska kyrkan som sin plattform.

Kyrkomötesbeslutet är en länk i en lång kedja av liknande utspel. Här är ett axplock av beslut och aktiviteter:

● 2007 drev en S-ledamot fram ett beslut i kyrkomötet om 30 miljoner kronor till bostäder för palestinier på Olivberget. Hur pengarna använts är fortfarande inte helt klarlagt. Samma S-ledamot undertecknade apartheidmotionen.

● 2012 fattade kyrkomötet beslut om att ge särskild status till det så ­kallade Kairosdokumentet, författat av palestinska kristna. Dokumentet pekar ut Israel som en rasistisk apartheidstat och förespråkar total bojkott – ”BDS (Boycott, Divestment, Sanctions)” – och isolering av landet. Samma C-ledamot som drev igenom det beslutet undertecknade apartheidmotionen.

● Bojkottrörelsen BDS har av ­politiska ledare som Tysklands tidigare förbunds­kansler Angela Merkel definierats som antisemitisk och beskrivits som vår tids ”Kauft nicht bei Juden” (”Köp inte av judar”). Kairosdokumentet sprids på Svenska kyrkans hemsida och rekommenderas av kyrkokansliets tjänstemän samt av biskopar och andra kyrkliga företrädare. Samma S-ledamot som undertecknade apartheidmotionen är koordinator för den svenska grenen av det internationella nätverket Kairos-Palestine och aktiv i bojkott­rörelsen BDS.

● Kairos-Palestinanätverket ordnar regelbundet kurser i Sverige, finansierade av Svenska kyrkan. Inbjudna är ­representanter för bland andra BDS. BDS har även medverkat i Svenska kyrkans seminarieverksamhet i Almedalen. Häromåret bjöd Kairos-Palestinanätverket in representanter för organisationen DCIP (Defense for Children International – Palestine) till sin kurs. DCIP har anklagats för samröre med terrorstämplade palestinska PFLP.

● 2015 stod ärkebiskop Antje Jackelén värd för Teologifestivalen i Uppsala. Hedersgästen var en representant för det internationella Kairos-Palestina­nätverket och BDS. Ärkebiskopen och den inbjudne palestinske gästen ledde tillsammans högtidsgudstjänsten i Uppsala domkyrka. Svenska kyrkans förlag Verbum översatte och publicerade hedersgästens Israelfientliga bok, i vilken judar inte erkänns teologisk och historisk hemhörighet i Israel. Boken distribuerades till alla hundratals deltagare och sprids fortfarande av förlaget. Samma S-ledamot som undertecknade apartheidmotionen var drivande i att lägga upp programmet för Teologi­festivalen.

● 2018 drevs en kyrkomötesmotion från S och C igenom och Svenska kyrkan beviljade 3 miljoner kronor för folkhögskoleverksamhet i Gaza. Folkhögskoleverksamheten skulle ske med företrädare för Kairos-Palestinanätverket. Samma S-ledamot som stod bakom denna kyrkomötesmotion undertecknade apartheidmotionen.

Att representanter för den antisemitiska BDS-rörelsen agerar i socialdemo­kratins namn i kyrko­mötet borde bekymra partiledningen. Utrikes­minister Ann Linde (S) har inte svarat på hur hennes partis agerande i kyrkomötet rimmar med hennes egen charm­offensiv för att återupprätta relationerna med Israel. Inte heller har den tidigare statsministern Stefan Löfven (S) svarat på spörsmålet om hur hans eget engage­mang mot antisemitism kan förenas med att hans hustru Ulla Löfven (S) tillhör den S-grupp i kyrkomötet som tog fram apartheidmotionen. Partipiskan från Sveavägen 68 viner således inte, trots att S säger att de inte vill associeras med Israelfientlighet och antisemitism.

S låter uppenbarligen de radikala elementen inom Tro och solidaritet (tidigare Broderskapsrörelsen) hållas. S vill inte ha dem nära partiet, men behöver rösterna, och har därför kapslat in Tro och solidaritet och låter Svenska kyrkan få utgöra rörelsens spelplan.

I fjolårets kyrkoval stärkte Socialdemo­kraterna och Tro och solidaritet sitt grepp över kyrkan. Rörelsen har ton­givande företrädare i kyrkostyrelsen och kyrkomötet. I Svenska kyrkans ”regering” och ”riksdag” sitter förutom Ulla Löfven även den tidigare LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin, före detta jämställdhetsministern Margareta Winberg, Tro och solidaritets tidigare ordförande Ulf Bjereld och Jesper Eneroth, son till infrastrukturministern, som 2013 bara var 18 år när han som yngsta ledamot valdes in i kyrkomötet och nu är S-gruppens ordförande.

Även Centerpartiet innehar tunga maktpositioner i kyrkan som kyrkomötets ordförande och andre vice ordförande-posten i kyrkostyrelsen. Centerpartiets utrikespolitiska talesperson gick snabbt ut och tog avstånd från apartheidmotionen. Det är därför oklart vilket mandat C-gruppen i kyrkomötet har.

Det faktum att även den opolitiska kyrkomötesgruppen Posk har leda­möter som drev igenom motionen visar att partipolitiseringen även nått in i grupper som gick till kyrkoval på att stoppa politiseringen.

Skillnaden mellan Israelkritik och den Israelfientlighet som tippar över i antisemitism har definierats av svenskgrundade IHRA (International Holocaust Remembrance Alliance). Den definition som Sverige, USA, Frankrike, Tyskland och ett stort antal av världens länder anslutit sig till bygger på forskning om antisemitismens innehåll och olika uttryck. När Israel kritiseras för att vara en, i själva sin existens, rasistisk stat är det ett uttryck för antisemitism. När paralleller dras mellan Israel och nazismens brott mot mänskligheten är det antisemitism. Apartheidmotionen, och en rad andra utspel från kyrkan i historia och nutid, har gett uttryck för antisemitiskt tankeinnehåll.

Ärkebiskoparna K G Hammar, Anders Wejryd och Antje Jackelén har stått på barrikaderna för den politiska aktivismen mot Israel. Två decennier av Israelfientlighet från ärkebiskopsstolen måste nu få ett slut. Att Antje Jackelén senare i år ska gå i pension är förhoppningsvis ett steg i den riktningen.

Apartheidmotionen visar att politiseringen av Svenska kyrkan nått vägs ände. Kyrkan är kidnappad och måste friges.


För detta behövs:


1.Att de politiska partiernas möjlighet att ha makt i kyrkan avskaffas. ­Lagen om Svenska kyrkan behöver därför rivas upp och skilsmässan mellan kyrka och stat bli verklighet på riktigt.

2.Att biskoparnas rösträtt och ansvar i kyrkomötet återinförs. Kyrkomötet måste vara ett kyrkomöte och inte ett politiskt ombudsmöte.

3.En vitbok över kyrkans Israelfientliga aktivism.

Jesus – Julafton 2021

White Christmas

The bright side

Track Santa

Cecilia Wassén, docent i Nya testamentets exegetik, alltså metodisk tolkning av texten, söker i sin forskning efter den okände, historiske Jesus. Hon säger att hon fascineras av hans mångsidighet och orädda karaktär. Men födelseberättelserna om honom är rena legender, säger hon.

Jakten på det okända: Hon söker den verklige Jesus

Sannolikt är han världens mest kände person. Ändå är hans verkliga liv i hög grad okänt och berättelsen om hans födelse en saga. Det menar forskaren Cecilia Wassén, som vigt sin forskargärning åt jakten på den okände Jesus och hans samtid.

Säkert har du hört om hur Jesus föddes i en krubba i Betlehem. Dit hade Josef och Maria tagit sig från hemstaden Nasaret efter den romerska kejsarens påbud att hela världen skulle skattskrivas.

Så berättas det i Lukasevangeliet i Nya testamentet. Men, hände sig det här verkligen? Och vem var och blev den där Jesus som det berättas om?

– Jesus var en känd predikant och framgångsrik helare som lockade människor, det kan vi nog sluta oss till. Men berättelserna om hans födelse är rena legender utan historisk förankring, säger Cecilia Wassén, docent vid Teologiska institutionen på Uppsala universitet.

I den traditionella julkrubban samsas inslag från födesleberättelsen enligt Matteus, med inslag från Lukasevangeliet, som om de vore en berättelse.

Tillsammans med en annan bibelforskare, Tobias Hägerland vid Göteborgs universitet, gav hon häromåret ut boken "Den okände Jesus, berättelsen om en profet som misslyckades". I kyrkliga kretsar väckte den viss uppståndelse och debatt. Boken "rör sig på ett gungfly av hypoteser", skrev exempelvis den kristna nyhetstidningen Världen i dag och menade att den aldrig skrivits om Jesus i själva verket inte varit världshistoriens främsta profet.

Genom historievetenskapliga, kritiska metoder för att granska källorna, framför allt Bibelns fyra evangelier, och genom att sätta dem i sitt judiska sammanhang försöker forskarna mejsla fram den historiske Jesus.

Avgörande är just att förstå den tid Jesus levde i och den judendom han predikade, menar Cecilia Wassén. Läran om Jesus som Guds son var judisk ända till den dag då så många icke-judar sällat sig till den att judarna blev i minoritet.

Vem skulle du säga att Jesus var?

– En enkel man från ett litet samhälle i Galileen, som på något sätt blir övertygad om att han är Guds verktyg och som viger sitt liv åt att sprida budskapet om att Guds rike är nära. Han måste ha varit ivrig, passionerad och besatt av att Guds rike var i annalkande, säger Cecilia Wassén.

Nyckeln till en förståelse av den historiske Jesus är att förstå han judiska samtid och den judendom han predikade. I synen på judendom och kristendom har det gjorts många fatala misstag i historien, menar Cecilia Wassén.

Men hur historien började vet vi alltså inget säkert om, för som historisk källa till kunskap är Lukas julevangelium inte värt mycket, menar hon.

Evangelierna skrevs mellan år 70 och 100. Då hade Jesus varit död i flera årtionden och fått följare som hyllade honom som frälsaren, Messias och Guds son. I sin bok liknar Cecilia Wassén och Tobias Hägerland evangelierna vid propaganda med det tydliga syftet att stärka anhängarna i tron och att locka nya.

Just födelseberättelsen stämmer bra in med hur legender om mäktiga män brukade vävas.

– Legender byggdes ofta upp runt stora män i efterhand. Inte sällan förknippades till exempel kejsares födslar med märkliga himlafenomen.

Av de fyra evangelierna är det två, Markus och Johannes, som inte berättar något om Jesus födelse. Hos de två andra, Lukas och Matteus, är berättelserna olika. Exempelvis pekar Cecilia Wassén på att Josef och Maria verkar bo i Betlehem enligt Matteus. Och vid julkrubban som många av oss har hemma kommer herdarna från Lukas och de vise männen från Matteus.

– Troligen föddes Jesus i sin hemort Nasaret, men Betlehem var viktigt för budskapet om en ny frälsare, eftersom det var kung Davids stad.

En kvinna tänder ljus i födelsekyrkan i Betlehem under en söndag i december. Men troligtvis föddes Jesus i sin hemstad Nasaret, tror forskaren Cecilia Wassén.

Skattskrivningen nämns bara av Lukas. Sådana förekom, men det finns enligt Cecilia Wassén ingen annan uppgift om en skattskrivning vid tiden för Jesus födelse. Dessutom är det osannolikt att alla skulle ha uppmanats att gå till sin stamfaders hemstad för att registrera sig, menar hon.

– Tänk vilken folkvandring det skulle ha blivit. Det är en absurd tanke.

Hennes slutsats blir att berättelsen om Jesu födelse är en "trevlig sägen och en fin legend" om en frälsare, gudomlig på något sätt, som kommer till jorden.

– Och det kan man ju tro på även om det inte gått till precis så här, säger Cecilia Wassén.

Men för många människor är det sanning att det här har hänt.

– Ja, men jag uppmanar alla att läsa berättelserna själva och jämföra.

Cecilia Wassén har tillsammans med en annan bibelforskare, Tobias Hägerland vid Göteborgs universitet, gett ut boken "Den okände Jesus, berättelsen om en profet som misslyckades."

I sin egen tid var Jesus förmodligen inte anmärkningsvärt omtalad eller känd. Flera predikanter hade följarskaror och budskap om att den yttersta dagen var nära.

– Man grep och straffade ju bara Jesus, inte hans lärjungar. Det måste ju betytt att man inte tog särskilt allvarligt på den rörelse han satt i gång, säger Cecilia Wassén.

Därmed är vi inne på formuleringen i boktiteln om Jesus som en profet som misslyckades. Meningen kan ju inte ha varit att Jesus – som skulle vara judarnas nya konung och världens frälsare – skulle dödas, menar Cecilia Wassén.

– Vi driver tesen att just den påsk när Jesus rider in i Jerusalem var tiden då han och hans anhängare trodde att den nuvarande onda tidsåldern skulle gå under och det nya gudsriket skulle komma, med Jesus som Guds ställföreträdande regent. Det är också därför han arresteras och avrättas just då, säger hon.


Det låter ju sektlikt?

– Ja visst. Jesus kräver ju väldigt mycket av sina följeslagare när han begär att de ska lämna allt och följa honom. Vi får aldrig höra vad fruarna till hans lärjungar tycker, men där var Jesus nog inte populär alla gånger.

Ofta kan akronymen Inri läsas på altarbilder som denna. Bokstäverna förkortar latinets "Jesus från Nasaret, judarnas konung". Den judiska tiden och livet är en viktig utgångspunkt för att förstå vem den historiska Jesus var, menar forskaren Cecilia Wassén.

I och med Jesus plötsliga död blir tron på uppståndelsen så oerhört avgörande i den kyrkliga teologin. Som Jesus förvandlade vatten till vin, förvandlar den hans gärning från misslyckad till lyckad. Men sådana mirakler måste avskrivas som förklaring till ett skeende av den som har ett vetenskapligt perspektiv, menar Cecilia Wassén, och lägger fram en möjlig förklaring till Bibelns vittnesuppgifter om att Jesus grav skulle ha varit tom:

– De som gick dit kanske råkade gå till fel grav, säger hon och förklarar att det fanns hundratals uthuggna klippgravar runt Jerusalem.

Cecilia Wassén uppmanar alla att läsa bibelns berättelser själv och jämföra texterna om Jesu liv där.

Undergörare eller inte, Jesus verkar i alla fall ha haft stor framgång när det handlat om helande, en konst som haft sina utövare i alla tider och kulturer. Cecilia Wassén ser inga skäl att betvivla att han verkligen sågs som en helbrägdagörare av Guds nåde.

– Placeboeffekten är i dag en välkänd effekt. En annan förklaring kan vara att malaria var en utbredd sjukdom i området, en sjukdom som ofta går fram och tillbaka. Blev man bättre i anslutning till att man sett Jesus så förklarade många det säkert med det, snarare än med sjukdomsbilden, säger hon.

Helandet kan ha haft en nyckelroll i Jesus utveckling tror Cecilia Wassén.

– Vi antar i boken att framgångarna som helare gör honom mer och mer övertygad om att han är utvald att utföra Guds uppdrag.

Hon fascineras av Jesus och hans mångsidighet. Han predikar, debatterar, undervisar, helar, är orädd, sätter sig upp mot auktoriteter och står på de utsattas sida.


Har du lärt känna honom?

– Nej, det kan jag inte säga. Vi kommer honom inte riktigt nära, det är ju inte hans egna texter. Vi får inte veta om han själv tvivlade någon gång. Men jag har kommit en bit på väg.

Kristendom och judendom är ju tro och inte vetenskap. Ändå ser Cecilia Wassén det som en viktig uppgift för forskningen att söka den historiska sanningen.

– Det här börjar med en historia om en person och blir en världsreligion. Då är det klart att det är viktigt att ta reda på vad som verkligen hände.

Jakten på det okända

I några reportage berättar UNT om Uppsalaforskares jakt på det okända. I senare delar ska vi bland annat få träffa forskaren som söker efter intelligent liv i rymden och doktoranden som jagar mörk materia vid Big bang-maskinen Cern i Schweiz, där protoner krockas med nära ljusets hastighet.

Cecilia Wassén är docent i Nya testamentets exegetik, alltså metodisk tolkning av texten. Förutom sin forskning om den historiske Jesus har hon forskat mycket om de så kallade Dödahavsrullarna.

Reformationen

Från Bibelfokus:

70 avgörande år för evangelisk tro i Sverige

Många känner till att Martin Luther den 31 oktober 1517 offentliggjorde sina 95 tester, vilka främst riktade sin udd mot Katolska kyrkans avlatshandel (= försäljning av ”nåd” för att på den tiden finansiera bygget av St. Peterskyrkan i Rom). Från denna dag räknar man att reformationen startade. Sedan spred sig reformationen snabbt till Sverige, inte minst genom bröderna Olaus och Laurentius Petri. Båda var utbildade i Tyskland och var präster. När Gustav Vasa blev utsedd kung i Sverige 1523 fick reformationen snabbt ett genombrott på grund av en rad olika beslut, beslut som vanligen var grundade på både religiösa, ekonomiska och maktpolitiska motiv. Vilka motiven nu än var så fick denna nyordning i Sverige en mängd positiva konsekvenser, inte minst på sikt. Man kan lätt konstatera att vi svenskar än idag njuter av frukterna från den svenska reformationen, men att vi trots det idag håller på att tappa fotfästet när det gäller förståelsen av till vilken välsignelse denna reformation har varit. Men låt oss inledningsvis se lite hur läget var i landet precis före Gustav Vasa.

Läget före Gustav Vasa i korthet

Sverige hade vid 1500-talet varit katolskt i 500 år. Kyrkan hade under dessa år inte endast tillförskansat sig stor religiös makt utan även politisk och ekonomisk. Kyrkan hade samlat på sig stora rikedomar och ägde i början av 1500-talet 20 % av all jord. Kronan (staten) ägde endast 6 %. Biskoparna hade fasta platser i riksrådet, de bodde i borgar och slott och hade egna beväpnade styrkor. Det fanns ca. 50 kloster i landet. Kronan var förhållandevis fattig och såg därför möjligheter i Kyrkans rikedomar.

Gustav Eriksson blir kung

Efter blodbadet i Stockholm kokade ilskan ute i landet. Gustav Eriksson (mer känd som Gustav Vasa) försökte i januari 1521 få igång ett uppror mot kung Kristian bland folket i Dalarna. Detta misslyckades och Gustav kände sig tvungen att fly mot Norge. I Lima socken hann några dalkarlar upp honom och bad honom återvända, de hade nämligen nåtts av nyheten om fortsatta blodbad i flera andra större städer där kung Kristian var på eriksgata och samtidigt gjorde upp med motståndarna. Nu ville dalkarlarna trots allt att Gustav skulle leda ett uppror mot kungen. Gustav valdes snabbt till Dalarnas hövitsman och när fler och fler anslöt sig till honom vann hans styrkor allt mer terräng. I augusti 1521 valdes han till riksföreståndare vid ett möte i Vadstena. Vid det här läget flydde många förnäma män till Danmark, bland dem ärkebiskopen Gustav Trolle – som Gustav Vasa beskrev som ”den nya påvens lem och djävulens ståthållare och troll”. 1523 avsattes Kristian II som kung i Danmark vilket ledde fram till att Gustav Vasa kunde väljas till kung i Sverige 6 juni 1523.

Riksdagen i Västerås 1527

På grund av ekonomiska problem i landet samt social och religiös oro, sammakallade Gustav Vasa till en riksdag i Västerås år 1527. Under denna riksdag fattades beslut som började inskränka den Katolska kyrkans makt och ägande av mark och gods i Sverige. Äganderätten till biskoparnas slott och borgar övergick till Kronan och biskoparnas väpnade grupper begränsades kraftigt. Kyrkans övriga ägande av jord och gods minskades kraftigt och överfördes också till Kronan. Detta innebar att antalet gårdar ägda av Kronan på kort tid ökade från 4000 till 18.000. Nyordningen innebar också att Gustav Vasa gjorde sig själv till Kyrkans överhuvud istället för påven. Under riksdagen bestämdes också att Guds Ord skulle predikas rent och klart, vilket gav utrymme för den lutherska förkunnelsen.

Ny kyrkoordning

År 1529 fastslogs att endast Bibeln skulle vara grunden för kunskap om Gud. 1531 blev Laurentius Petri utsedd till Sveriges förste evangelisk-lutherska ärkebiskop. 1536 beslutades att den svenska mässan skulle införas i alla landets kyrkor, samtidigt avskaffades bruket av rökelser och smörjelser. 1541 kom Gustav Vasas svenska Bibel ut, vilken främst byggde på Martin Luthers tyska bibelöversättning. 1544 gjordes ändringar av kyrkoritualen i reformatorisk riktning samtidigt som helgonkulten, pilgrimsfärder och själamässor förbjöds.

År 1571 kom en ny kyrkoordning som blev den första fullständiga kyrkoordningen och bekännelsetexten under reformationen. Den antogs på ett kyrkomöte i Uppsala 1572. År 1593 ägde Svenska kyrkans viktigaste kyrkomöte rum, vilket ledde till att Sverige fortsatte att vara ett land med en evangelisk-luthersk bekännelsekyrka. Under kyrkomötet beslutades att bl.a. katolicism och kalvinism skulle förbjudas då dessa lärosystem inte var förenliga med evangelisk tro (mer om detta viktiga kyrkomöte längre fram).

Följder av reformationen

Man kan med fog säga att det moderna Sverige fick sin start i och med Gustav Vasas nyordning och genom att reformationen då fick fäste i landet. Reformationen innebar en mängd förändringar inom Kyrkan vilka infördes mycket snabbt. Detta väckte till att börja med motstånd bland olika grupper ute i landet, inte minst bland bönderna. En stor fördel var att gudstjänsterna började hållas på svenska (från att ha varit på latin). Bibeln, Luthers katekes och många andra böcker översattes också till svenska. Katekesundervisning, husandakter och husförhör började hållas, och dessa var inte enbart en negativ börda för allmogen – så som det ofta presenterats – utan de innebar att den evangeliska trons grunder inpräntades i folket samt att en stor del av befolkningen lärde sig att läsa trots att det inte fanns någon reguljär skolgång. Detta bidrog också till landets positiva utveckling. Reformationen bidrog inte endast positivt inom det religiösa området utan på sikt även inom det politiska och ekonomiska.

Bibeln och den Augsburgska bekännelsen skulle vara normerande för tron och den svenska kyrkan.

Johan III:s katolskt inspirerade liturgi förkastades, och 1571 års kyrkoordning bekräftades.

Främmande trosbekännare skulle inte kunna erhålla ämbeten i riket.

Återöppnande av Uppsala universitet.

Kungens kyrkliga roll skulle vara som beskyddare.

Den enda kyrkliga lära som skulle tillåtas var evangelisk-luthersk tro, medan katolicism, kalvinism och zwinglism förbjöds.

Detta möte kan man säga satte sitt sigill på att Sverige skulle vara ett land med en evangelisk-luthersk tro och kyrka. Reformationen var i och med detta slutligen stadfäst i Sverige!