Antjeborg

 

Ledarsidorna

Tig i församlingen

Annika Borg

Sommaren år 2020 publicerade den anrika amerikanska tidskriften Harpers ett öppet brev om rättvisa och det fria ordet, brevet var signerat av 153 författare, akademiker och kulturarbetare. Undertecknarna, som representerade en stor ideologisk spännvidd – här återfanns personer som författarna Salman Rushdie och J K Rowling samt filosofen Noam Chomsky – uppmärksammade hur gränserna snävas in för vad som kan yttras utan hot om repressalier.

Nyvaknade moralistiska attityder och politisk aktivism är i färd med att försvaga våra fundamentala normer om öppen debatt och tolerans för olika uppfattningar. Den ideologiska konformismen breder ut sig, varnade brevskrivarna. Istället behövs vårt mänskliga och kulturella utrymme för experimenterande, tankemässiga risktagande och för misstag, slog de fast.

När normer förskjuts sker det inte ­hastigt, utan den processen sker långsamt och stegvis. Däremot kan det när en förändring inträtt uppfattas som om den kommit plötsligt; det som gick att säga igår är inte rumsrent idag. Deltagarna i det offentliga samtalet, eller i fikarummet på arbetsplatsen för den delen, blir mer och mer uppmärksamma på var gränserna går och internaliserar dem i sin person och anpassar sig. Utan att det artikuleras högt vet de som lever i en sådan kultur att avsteg kommer att påverka det egna livet. Det är anseen­det, och på sikt kanske även anställningen och inkomsten, som står på spel.

Kampen för rättvisa har slagit över i dogmatism och blivit ett hot mot friheten, menade de som undertecknat brevet i Harpers. Det finns dystert nog en mängd händelser som visar upp den konformism och deplattformeringsaktivitet som äger rum i den kränkthetskultur som redan har ­kopplat sitt grepp om oss. Vi kan nog var och en vittna om företeelser vi uppmärksammat eller själva erfarit.

”Det repressiva möts alltid med reaktioner och motstånd”

Själv är jag oroad över den tystnadskultur som brett och breder ut sig i svenskkyrkliga sfären. Svenska kyrkan är – självfallet och tyvärr – inte ett undantag vad gäller cancelkultur. Kyrkan är en spegel av samhället, samhället en spegel av kyrkan. Möjligen blir denna kultur faktiskt ännu mer besvärande i kyrkliga sammanhang. Ty i kyrkan lever trots allt hierarkierna kvar och kombinationen av cancelkultur och andlig maktutövning kan bli för­ödande. Fördömande, renhetsiver, brist på tolerans och utebliven förlåtelse får så att säga en djupdimension när det proklameras från en bokstavlig eller symbolisk predikstol eller i en biskoplig skrud.

Det finns således en hel del som bekymrar mig, som att det på kyrkokansliet i Uppsala finns personer som kartlägger mina och andras åsikter i offentligheten och våra kommentarsfält i sociala medier. Någon annan förklaring finns det nämligen inte till att det finns en mapp innehållande utskrivna inlägg, kommentarer eller artiklar som man konfronteras med om man kallas upp till biskop eller ärkebiskop. Under samtalet problematiseras den uppkallade prästens deltagandet i den fria åsiktsbildningen och vederbörande förstår att det är tystnad som förväntas i fortsättningen.

Präster och andra personer kan även blir uppringda, kontaktade brevledes eller genom mejl och tillrättavisas om de uttryckt en åsikt eller kyrkokritik som ärkebiskopens kansli inte anser önskvärd. Deplattformering är en effektiv aktivism, som krossar människor.

Men en sådan maktutövning spricker som troll i solsken när den exponeras. Det finns för många kyrkligt anställda och andra som råkat ut för den, det finns för många tillrättavisande mejl med försök att tysta kritiker, för många brev med uppläxningar, för många som har blivit uppringda, uppkallade eller kontaktade på andra sätt, för många som hotats med att de är illojala om de har en avvikande åsikt.

Sådana totalitära metoder består aldrig, de är dömda att misslyckas. Det repressiva möts alltid med reaktioner och motstånd. Den här krönikan är en sådan motreaktion. Jag tror på den befriande kraften i att berätta. Det är jag inte ensam om. Vänta bara.

Annika Borg

Teologie doktor och skribent.

Cancelkultur (från engelskans cancel culture), ibland kallat utfrysningskultur, kränkthetskultur eller utraderingskultur, är en modern form av ostracism där någon kastas ut från sociala eller professionella kretsar – på internet, i sociala medier, eller från andra arenor i livet. Den som utsätts för denna ostracism sägs ha blivit "cancelled". Uttrycket cancelkultur har till övervägande del negativa konnotationer och används ofta i debatter om yttrandefrihet och censur.

Begreppet cancelkultur är en variant av termen "call-out culture" och utgör en form av bojkott mot en person (vanligtvis en kändis) som anses ha agerat eller uttryckt sig på ett kontroversiellt sätt som ifrågasätts.


Deplattformering, från engelska "no platform" (ingen plattform) och "deplatforming" (att frånta någon en plattform), är en metod att hindra en meningsmotståndare att debattera en fråga eller framföra ett budskap genom att hindra att en plattform fyller sin funktion.


Plattformen kan vara en scen avsedd för ett framträdande eller en debatt; ett massmedium som radio, TV eller en tidning; en digital plattform avsedd för publicering eller kommunikation.