lördag 12 mars 2022

Eskatologi



Eskatologi (av grekiskans eschatos, "ytterst", "sist", och logos, "lära"). Detta "sista" (eskaton) kan både tolkas som avslutningen av den enskilda individens liv och som världens upphörande eller tidens slut. Det finns även föreställningar om skillnader som beror på om historien har ett linjärt eller cykliskt förlopp. Eskatologi är inom framför allt olika religioner läran om de yttersta tingen och döden. I kristendomen knyts den till begrepp som vedermödan, Jesus återkomst som domare, tusenårsriket, den slutliga striden mellan Gud och Satan där det goda segrar och Gud upprättar en ny himmel och jord. Inom andra religioner väntar man på ankomsten av andra gudomliga figurer.

Den mest kända uppenbarelsen eller apokalypsen i kristendomens teologi finns i Bibelns sista bok, Uppenbarelseboken, ibland kallad Johannes Uppenbarelse. Ordet "apokalyps" är ett grekiskt ord som betyder "uppenbarelse" eller "avslöjande" (av något som ska hända i framtiden eller av någonting som dittills varit fördolt i samtiden). Det kan vara en mindre uppenbarelse som exempelvis att en staty tycks blöda. Det kan vara en hel serie budskap som Gud förmedlar under flera år till en människa, och det på ett sådant sätt att det kan nedtecknas och läggas till grund för en helig skrift. Den utvalda människan kan vara särskilt mottaglig och/eller befinna sig i ett extraordinärt medvetandetillstånd. Om han, för det är oftast en man, får gehör hos omgivningen betraktas han som Guds utvalde.

Kristna rörelser ägnar sig i varierande grad åt eskatologi. Fenomenet är kanske mest utmärkande för stora delar av pingströrelsen, sjundedagsadventisterna och andra frikyrkor – inte minst inom de ny-pentekostalistiska samfunden – där särskilt teorier om uppryckandet har vunnit stor popularitet sedan 1900-talet både inom teologi och populärkultur. Jehovas vittnen och Jesu Kristi kyrka av sista dagars heliga (mormonerna) utmärker sig vid att ha ett mycket starkt eskatologiskt fokus.

Eskatologi kan också förstås som ett visst perspektiv som bidrar till förståelsen av alla jordiska skeenden. Världen ses som, alltsedan syndafallet, stadd på en resa hem till Gud. Skapelsen är, även om den innehåller det som är gott och från början är skapad av Gud, i sin nuvarande form alltid trasig och ofärdig. Detta kommer till uttryck i form av orättvisor, smärta, krig, död, förtryck och annan synd. Det eskatologiska hoppet innebär då en förhoppning och ett löfte - från Guds sida - om att detta inte är beständigt. Lidande och orättvisor är inte en del av Guds goda utan en konsekvens av världens bortvändhet från Gud, avsaknad av Gud. Eskatologin i denna bemärkelse kopplas ofta till tankar om människan som ansvarig medskapare och är viktig inom exempelvis feministisk teologi, ekoteologi och hos teologer som Moltmann och Hauerwas med många, många fler.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

I dödens väntrum

  Dödens änglar Jag visste tidigt att jag inte skulle bli 70 år och när det ändå blev så, hände en massa saker såväl positivt som negativt. ...