Medan namnen på årets avlidna lästes upp i Vårfrukyrkan under kvällens minnesstund, öppnade jag psalmbokens evangelietexter.
Utan att se efter vart pennan hamnade stack jag in den bland de grå bladen och satte pekfingret på en sida utan att titta.
Fingret pekade då på Psaltaren 39.
Herre, lär mig inse att jag skall dö
och hur få mina tillmätta dagar är,
inse att jag är förgänglig.
En handfull dagar är allt du ger mig,
för dig är min livstid ett intet.
Bara en vindfläkt är människan,
som en skuggbild vandrar hon kring.
Bara en vindfläkt är skatterna hon hopar,
hon vet inte vems de en gång skall bli.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar