Svenska Kyrkan

John Skogman: Svik inte kyrkan för pengar

När samhället ger upp – då finns kyrkan där. Och när hemska saker inträffar så ses vi i kyrkan. Jag hoppas att 2023 blir året då folk tar sitt förnuft till fånga och slutar lämna Svenska Kyrkan, skriver John Skogman.

Det är förstås upp till var och en att använda sina pengar som de vill och stödja vilka organisationer de önskar. Men ibland bör man överväga vilket bidrag man egentligen ger till något som är större än en själv, skriver John Skogman. Foto: TT

Så var vi där igen, mina vänner. Årets stora egoistgala närmar sig med stormsteg. Den första november – dagen då Sveriges mästare i snålhet ska koras. Jag misstänker att det sitter ett stort kryss i alltför många almanackor runt om i landet för att märka ut dagen då man senast bör ha kastat in handduken i Svenska Kyrkan för att slippa kyrkoskatten nästa år.

Ser ni den absurda paradoxen? Alla dessa självutnämnda ”Sverige går åt helvete”-skrikare, som samtidigt på grund av sin egen snikenhet, ser till att uppnå just det. Jag skulle nog vilja säga att det inte finns något jag respekterar mindre än människor som sviker kyrkan bara för att spara några slantar. Ni är en del av anledningen till att Sverige går utför. Så, alla ni som gått ur kyrkan och sen står där och gnäller över tillståndet i Sverige kan vänligen ta ert gnäll och ställa er sist i kön.

DET FINNS BARA EN ANLEDNING

Sverige har en lång historia av att vara ett kristet land, och våra grundvärderingar har rötterna i kristendomen, vilket faktiskt har fungerat ganska väl. Men idag är det tyvärr så att endast cirka hälften av befolkningen är medlemmar i Svenska Kyrkan. Visst, en del av det kan vi skylla på invandringen av personer med annan religiös tillhörighet, men den största andelen beror på att folk själva valt att kliva ur.

Man kan fundera på varför så många gör det och försöka hitta en mängd olika anledningar. Men handen på hjärtat så finns det oftast bara en enda orsak: de vill inte betala kyrkoskatten. Så enkelt är det. Om du är medlem så går 1% av din lön direkt till kyrkan. Och det är där den snikne frågar sig vad man får i utbyte för det? En hel del enligt min mening.

KYRKOSKATTEN ÄR SOM HEMFÖRSÄKRINGEN

Jag tycker att kyrkoskatten skulle ses på samma sätt som en hemförsäkring. Nej, du går inte runt varje dag och känner att du ”tjänar på” att du har en hemförsäkring. Men den dagen något händer med din bostad så struntar du i vad det har kostat dig. Var är vi när det inträffar hemska händelser i skolor eller samhällen? Jo, i kyrkan.

Ibland önskar jag att jag kunde stå utanför och be om att få se medlemskort för att kontrollera vilka som ”slinker in”. Men så fungerar inte kyrkan. Alla är välkomna, även de som kanske inte förtjänar det. Det samma gäller för skolavslutningar och julfiranden.

Och likadant är det med de hemlösa. När alla andra har gett upp om dem för länge sedan, vem är det som öppnar sina toaletter eller erbjuder duschar och delar med sig av en ostmacka? Du vet redan svaret. Eller när kommunen återigen brister i sina ansvarsområden, då är det kyrkan som ordnar med öppna förskolor för föräldrar med små barn eller eftermiddagsaktiviteter för ungdomar. Jag kan fortsätta ge exempel, men du förstår poängen. När alla andra sviker finns det en organisation som verkligen tror på människan.

Så låt oss då syna de vanligaste bortförklaringarna som egoisterna använder för att rättfärdiga sitt beslut att lämna den flera hundra år gamla svenska traditionen att vara en del av Svenska Kyrkan.

”18 AND LIFE” (SKID ROW)

”Det första jag gjorde när jag fyllde 18 var att kasta ut kyrkan”, är en typisk ursäkt som ofta framförs med en sorts snobbig stolthet, som om det vore en prestation. Men kom igen, nämn ett annat beslut du tog som nybliven 18-åring som var så klokt och genomtänkt? Rent vetenskapligt var varken din förmåga att se långsiktiga konsekvenser eller hindra impulser fullt utvecklad.

Din tankeförmåga sträckte sig max till att en besparing på 1% av lönen skulle innebära fler öl på sista raden. Däremot finns det ju hopp om att du utvecklats sedan dess, så att inte skämmas över detta ungdomens misstag är märkligt.

GUDSFÖRNEKAREN

”Jag tror inte på Gud” är en annan klassisk ursäkt som flitigt används för att slippa kyrkoskatten. Det påminner mycket om samma människor som drevs att smita från TV-licensen med lögnerna ”jag tittar ändå aldrig på TV.” Oavsett detta fanns alltid en TV som stod på i deras bostäder. Varför inte vara ärlig? Ingen vet säkert om Gud existerar eller inte, och det finns både kloka människor som tror på Gud och kloka människor som inte gör det.

Poängen är inte om Gud finns eller inte, utan att ha en grundläggande tro på att vi inte ska ta mer än vi ger. Att inte alltid vara den som snor den sista smulan, utan att faktiskt vilja bidra till att skapa ett bättre samhälle. Inte bara gnälla om det. Och som en komiker tillika ateist en gång sa: ”man får hoppas att man har rätt i den här frågan, för det är en tråkig sak att ha fel om.”

”Jag donerar pengar på andra sätt”, är något som ofta hörs från de som har lämnat kyrkan. Det hade varit fantastiskt om det vore sant, för det hade ju omkullkastat min tes om att utträdet i grunden bara syftar till att spara några procent på sin skatt. Men jag vill gärna träffa den person som gått ur kyrkan för att istället nitiskt säkerställer att minst 1% av inkomsten landar hos Läkare utan gränser eller Amnesty. Jag vågar lova att du inte hittar dem även om du letar med ljus och lykta.

Jag vet. Vi lever i ett fritt samhälle. Det är förstås upp till var och en att använda sina pengar som de vill och stödja vilka organisationer de önskar. Men ibland bör man överväga vilket bidrag man egentligen ger till något som är större än en själv. Låt oss hoppas att 2023 blir året då färre personer än tidigare väljer att lämna Svenska Kyrkan. Amen!