Johannes uppenbarelse

 Wiki

The Book of Revelation – also called the Apocalypse of John, Revelation to John or Revelation of Jesus Christ – is the final book of the New Testament and consequently is also the final book of the Christian Bible. Its title is derived from the first word of the Koine Greek text: apokalypsis, meaning "unveiling" or "revelation". The Book of Revelation is the only apocalyptic book in the New Testament canon.[a] It occupies a central place in Christian eschatology.

The author names himself as "John" in the text, but his precise identity remains a point of academic debate. Second-century Christian writers such as Papias of Hierapolis, Justin Martyr, Irenaeus, Melito of Sardis, Clement of Alexandria, and the author of the Muratorian fragment identify John the Apostle as the "John" of Revelation.[1][2] Modern scholarship generally takes a different view,[3] with many considering that nothing can be known about the author except that he was a Christian prophet.[4] Modern theological scholars characterize the Book of Revelation's author as "John of Patmos". The bulk of traditional sources date the book to the reign of the Roman emperor Domitian (AD 81–96), which evidence tends to confirm.[5][b]

The book spans three literary genres: the epistolary, the apocalyptic, and the prophetic.[7] It begins with John, on the island of Patmos in the Aegean Sea, addressing a letter to the "Seven Churches of Asia". He then describes a series of prophetic visions, including figures such as the Seven-Headed Dragon, the Serpent, and the Beast, which culminate in the Second Coming of Jesus.

The obscure and extravagant imagery has led to a wide variety of Christian interpretations. Historicist interpretations see Revelation as containing a broad view of history while preterist interpretations treat Revelation as mostly referring to the events of the Apostolic Age (1st century), or, at the latest, the fall of the Western Roman Empire in the 5th century. Futurists, meanwhile, believe that Revelation describes future events with the seven churches growing into the body or believers throughout the age and a reemergence or continuous rule of a Greco-Roman system with modern capabilities described by John in ways familiar to him, and idealist or symbolic interpretations consider that Revelation does not refer to actual people or events but is an allegory of the spiritual path and the ongoing struggle between good and evil.

Eskatologi

Eskatologi (av grekiskans eschatos, "ytterst", "sist", och logos, "lära"). Detta "sista" (eskaton) kan både tolkas som avslutningen av den enskilda individens liv och som världens upphörande eller tidens slut. Det finns även föreställningar om skillnader som beror på om historien har ett linjärt eller cykliskt förlopp. Eskatologi är inom framför allt olika religioner läran om de yttersta tingen och döden. I kristendomen knyts den till begrepp som vedermödan, Jesus återkomst som domare, tusenårsriket, den slutliga striden mellan Gud och Satan där det goda segrar och Gud upprättar en ny himmel och jord. Inom andra religioner väntar man på ankomsten av andra gudomliga figurer.

Den mest kända uppenbarelsen eller apokalypsen i kristendomens teologi finns i Bibelns sista bok, Uppenbarelseboken, ibland kallad Johannes Uppenbarelse. Ordet "apokalyps" är ett grekiskt ord som betyder "uppenbarelse" eller "avslöjande" (av något som ska hända i framtiden eller av någonting som dittills varit fördolt i samtiden). Det kan vara en mindre uppenbarelse som exempelvis att en staty tycks blöda. Det kan vara en hel serie budskap som Gud förmedlar under flera år till en människa, och det på ett sådant sätt att det kan nedtecknas och läggas till grund för en helig skrift. Den utvalda människan kan vara särskilt mottaglig och/eller befinna sig i ett extraordinärt medvetandetillstånd. Om han, för det är oftast en man, får gehör hos omgivningen betraktas han som Guds utvalde.

Kristna rörelser ägnar sig i varierande grad åt eskatologi. Fenomenet är kanske mest utmärkande för stora delar av pingströrelsen, sjundedagsadventisterna och andra frikyrkor – inte minst inom de ny-pentekostalistiska samfunden – där särskilt teorier om uppryckandet har vunnit stor popularitet sedan 1900-talet både inom teologi och populärkultur. Jehovas vittnen och Jesu Kristi kyrka av sista dagars heliga (mormonerna) utmärker sig vid att ha ett mycket starkt eskatologiskt fokus.

Eskatologi kan också förstås som ett visst perspektiv som bidrar till förståelsen av alla jordiska skeenden. Världen ses som, alltsedan syndafallet, stadd på en resa hem till Gud. Skapelsen är, även om den innehåller det som är gott och från början är skapad av Gud, i sin nuvarande form alltid trasig och ofärdig. Detta kommer till uttryck i form av orättvisor, smärta, krig, död, förtryck och annan synd. Det eskatologiska hoppet innebär då en förhoppning och ett löfte - från Guds sida - om att detta inte är beständigt. Lidande och orättvisor är inte en del av Guds goda utan en konsekvens av världens bortvändhet från Gud, avsaknad av Gud. Eskatologin i denna bemärkelse kopplas ofta till tankar om människan som ansvarig medskapare och är viktig inom exempelvis feministisk teologi, ekoteologi och hos teologer som Moltmann och Hauerwas med många, många fler.

Antjeborg

 

Ledarsidorna

Tig i församlingen

Annika Borg

Sommaren år 2020 publicerade den anrika amerikanska tidskriften Harpers ett öppet brev om rättvisa och det fria ordet, brevet var signerat av 153 författare, akademiker och kulturarbetare. Undertecknarna, som representerade en stor ideologisk spännvidd – här återfanns personer som författarna Salman Rushdie och J K Rowling samt filosofen Noam Chomsky – uppmärksammade hur gränserna snävas in för vad som kan yttras utan hot om repressalier.

Nyvaknade moralistiska attityder och politisk aktivism är i färd med att försvaga våra fundamentala normer om öppen debatt och tolerans för olika uppfattningar. Den ideologiska konformismen breder ut sig, varnade brevskrivarna. Istället behövs vårt mänskliga och kulturella utrymme för experimenterande, tankemässiga risktagande och för misstag, slog de fast.

När normer förskjuts sker det inte ­hastigt, utan den processen sker långsamt och stegvis. Däremot kan det när en förändring inträtt uppfattas som om den kommit plötsligt; det som gick att säga igår är inte rumsrent idag. Deltagarna i det offentliga samtalet, eller i fikarummet på arbetsplatsen för den delen, blir mer och mer uppmärksamma på var gränserna går och internaliserar dem i sin person och anpassar sig. Utan att det artikuleras högt vet de som lever i en sådan kultur att avsteg kommer att påverka det egna livet. Det är anseen­det, och på sikt kanske även anställningen och inkomsten, som står på spel.

Kampen för rättvisa har slagit över i dogmatism och blivit ett hot mot friheten, menade de som undertecknat brevet i Harpers. Det finns dystert nog en mängd händelser som visar upp den konformism och deplattformeringsaktivitet som äger rum i den kränkthetskultur som redan har ­kopplat sitt grepp om oss. Vi kan nog var och en vittna om företeelser vi uppmärksammat eller själva erfarit.

”Det repressiva möts alltid med reaktioner och motstånd”

Själv är jag oroad över den tystnadskultur som brett och breder ut sig i svenskkyrkliga sfären. Svenska kyrkan är – självfallet och tyvärr – inte ett undantag vad gäller cancelkultur. Kyrkan är en spegel av samhället, samhället en spegel av kyrkan. Möjligen blir denna kultur faktiskt ännu mer besvärande i kyrkliga sammanhang. Ty i kyrkan lever trots allt hierarkierna kvar och kombinationen av cancelkultur och andlig maktutövning kan bli för­ödande. Fördömande, renhetsiver, brist på tolerans och utebliven förlåtelse får så att säga en djupdimension när det proklameras från en bokstavlig eller symbolisk predikstol eller i en biskoplig skrud.

Det finns således en hel del som bekymrar mig, som att det på kyrkokansliet i Uppsala finns personer som kartlägger mina och andras åsikter i offentligheten och våra kommentarsfält i sociala medier. Någon annan förklaring finns det nämligen inte till att det finns en mapp innehållande utskrivna inlägg, kommentarer eller artiklar som man konfronteras med om man kallas upp till biskop eller ärkebiskop. Under samtalet problematiseras den uppkallade prästens deltagandet i den fria åsiktsbildningen och vederbörande förstår att det är tystnad som förväntas i fortsättningen.

Präster och andra personer kan även blir uppringda, kontaktade brevledes eller genom mejl och tillrättavisas om de uttryckt en åsikt eller kyrkokritik som ärkebiskopens kansli inte anser önskvärd. Deplattformering är en effektiv aktivism, som krossar människor.

Men en sådan maktutövning spricker som troll i solsken när den exponeras. Det finns för många kyrkligt anställda och andra som råkat ut för den, det finns för många tillrättavisande mejl med försök att tysta kritiker, för många brev med uppläxningar, för många som har blivit uppringda, uppkallade eller kontaktade på andra sätt, för många som hotats med att de är illojala om de har en avvikande åsikt.

Sådana totalitära metoder består aldrig, de är dömda att misslyckas. Det repressiva möts alltid med reaktioner och motstånd. Den här krönikan är en sådan motreaktion. Jag tror på den befriande kraften i att berätta. Det är jag inte ensam om. Vänta bara.

Annika Borg

Teologie doktor och skribent.

Cancelkultur (från engelskans cancel culture), ibland kallat utfrysningskultur, kränkthetskultur eller utraderingskultur, är en modern form av ostracism där någon kastas ut från sociala eller professionella kretsar – på internet, i sociala medier, eller från andra arenor i livet. Den som utsätts för denna ostracism sägs ha blivit "cancelled". Uttrycket cancelkultur har till övervägande del negativa konnotationer och används ofta i debatter om yttrandefrihet och censur.

Begreppet cancelkultur är en variant av termen "call-out culture" och utgör en form av bojkott mot en person (vanligtvis en kändis) som anses ha agerat eller uttryckt sig på ett kontroversiellt sätt som ifrågasätts.


Deplattformering, från engelska "no platform" (ingen plattform) och "deplatforming" (att frånta någon en plattform), är en metod att hindra en meningsmotståndare att debattera en fråga eller framföra ett budskap genom att hindra att en plattform fyller sin funktion.


Plattformen kan vara en scen avsedd för ett framträdande eller en debatt; ett massmedium som radio, TV eller en tidning; en digital plattform avsedd för publicering eller kommunikation.