I dödens väntrum

 

Dödens änglar

Jag visste tidigt att jag inte skulle bli 70 år och när det ändå blev så, hände en massa saker såväl positivt som negativt.

Nu är jag 80+! Min tillvaro är fylld av många möjligheter, underbara vänner och fantastiska möten.

Det finns inte längre ett definierat mål med återstoden av livet. Det har blivit en transportsträcka och transporttiden fylls i stor utsträckning av tankar på hur jag ska förvalta livets gåva och på mitt barnbarn Jonny som var centrum i mitt liv i så många år men det är mina underbara vänner som gör transporttiden berikande.

Jag har börjat följa mina impulser utan planering och mina närmaste vänner har blivit ännu viktigare medspelare i varandets skådespel.

Fram till för drygt tio år sedan var döden skrämmande och svår att acceptera utan obehagskänslor.

Många gånger under ett långt liv med olyckshändelser och sjukdomar har det verkat som att dödens hantlangare har köat utanför mitt livsrum men jag har snabbt lagt tankarna åt sidan och intalat mig att döden hinner jag tänka på när det blir mera aktuellt igen och varje gång har det grämt mig att jag inte städat upp fysiskt och psykiskt innan jag lade mig på dödsbädden.

Nu är den städningen nästan avklarad och varje dag är en bonus som jag inte har planerat.

Nästan varje dag går jag till Jonnys viloplats och föreställer mig att han hör mig. Ofta när jag går dit och därifrån, känner jag hans hand på min axel och hör hans sista ord till mig "Det är lugnt morfar, det ordnar sig morfar" och det kanske det gör. Jag hoppas det.

Här finner jag ro och varm gemenskap

Sfären i och runt kyrkan har fört många fina människor till min livsväg men dilemmat är att de finns i min krets som en direkt följd av att Jonny lämnade den.

Döden är inte längre skrämmande utan ett spännande möte som jag har kvar och hoppet växer om en återförening.

Sorgen och saknaden efter Jonny är ständigt närvarande och ofta har jag mörka tankar om att jag aldrig fick hålla min första dotter i famnen, aldrig fick se in i hennes ögon, inte fick bära henne i mina armar och inte fick se henne växa upp.

Den gränslösa tacksamheten över mina fantastiska vänner är också ständigt närvarande och eftersom här och nu är viktigare än då och kanske sen, tänker jag ofta på sinnesrobönen.

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.

God, grant me the serenity to accept the things I cannot change, the courage to change the things I can, and the wisdom to know the difference.

Avsked

KÄRA MIN KROPP
du är huset som jag bor i
mitt hem här på jorden.
Du är det instrument
jag fått
att spela på
att uttrycka mig med
och vårda som en vän.

Kära kropp
den som ser dig ser mig.
Men jag är mer än du
mer än man ser.
Nu en tid är vi ett
du i mig och jag i dig
men en dag
ska vi skiljas från varann.

Som en fjäril
lämnar sin puppa
ska jag lämna dig
när det är dags.
Då ska min längtan få vingar
och bära mig dit jag vill.
Den frihet jag saknar nu
ska då bli min.

Margareta Melin