Livsbejakelsens etik

 

Livsbejakelsens etik manar till universell kärlek

Albert Schweitzer, Nathan Söderblom och Martin Lönnebo bejakade andra religioners vishet, såg Gud i varje människa och inlät sig inte i konflikter. Biskop emeritus Jonas Jonson skriver om tre mystikers möte.

KAJSA SÖDERBERG kajsa.soderberg@kyrkanstidning.se

EN APRILDAG 1920 promenerade Nathan Söderblom och Albert Schweitzer under samma paraply genom Uppsala. De samtalade om den föreläsning Schweitzer just hållit på universitetet. På Söderbloms uppmaning hade han för första gången offentligt presenterat sina tankar om ”vördnad för livet”.

Schweitzer (1875–1965) var en av världens mest berömda, beundrade och omskrivna personer. Han var sin tids Franciskus, lätt igenkänd på sina valrossmustascher och pliriga ögon. Innan han fyllt 30 hade han gjort sig känd som en framstående Bachtolkare, som Jesusforskare och filosof. Han doktorerade i teologi, filosofi och medicin och kunde ha gjort en lysande akademisk och musikalisk karriär.

I stället valde han att bli läkarmissionär i vad som då var Franska Ekvatorialafrika men nu heter Gabon. I Lambarene, mitt i regnskogen fjorton dagsresor med flodbåt från kusten, byggde han tillsammans med sin hustru Helene Breslau ett enkelt sjukhus.

De hann knappt börja sitt arbete förrän första världskriget bröt ut. Att Schweitzer var tysk medborgare begränsade hans rörelsefrihet. Snart fördes han till Frankrike som krigsfånge.

ÄRKEBISKOP NATHAN Söderblom spårade upp honom och bjöd honom till Uppsala för att hålla Olaus Petriföreläsningar. Schweitzer och Söderblom fann omedelbart varandra. De hade båda studerat vid Sorbonne på 1890-talet, var moraliskt drivna handlingsmänniskor, musikaliska långt utöver det vanliga, två universalgenier kallade till tjänst. De ville göra Guds rike synligt och gav aldrig upp hoppet om fred. Båda var mystiker som (med Söderbloms terminologi) satte en världstillvänd ”personlighetsmystik” högre än försjunkenhetens ”oändlighetsmystik”.

Schweitzer kom sjuk, skuldsatt och utfattig. Hans sjukhus låg i ruiner och han såg inga möjligheter att återvända. När Söderblom fick höra om hans svåra belägenhet såg han till att Schweitzer kunde resa Sverige runt och ge orgelkonserter, berätta om Lambarene och samla in pengar. Han betalade sina skulder, återvände till Afrika och byggde upp sjukhuset på nytt. En svensk stödkommitté gav under många år stora bidrag till Lambarene. Schweitzers skildringar av sitt arbete i Afrika fick spridning och den ena biografin efter den andra översattes till svenska.

I BÖRJAN av 1950-talet stötte Martin Lönnebo på en av dessa böcker. Den var skriven av den franske musikkritikern Jacques Feschotte. Jag har fått den av biskop Martin. Boken är sönderläst och full av understrykningar och kommentarer med hans vingliga handstil, särskilt till avsnitten som handlar om Schweizer som filosof och mystiker och om hans etiska princip ”vördnad för livet”.

Läsningen fick Lönnebo att välja Schweitzers etik som ämne för sin religionsfilosofiska doktorsavhandling Albert Schweitzers etisk-religiösa ideal, som han försvarade vid Uppsala universitet. Där hade Schweizer 44 år tidigare för första gången utvecklat sin allmänmänskliga etik om människans ansvar för allt liv på jorden. Disputationen ägde rum 1964, året innan Schweitzer avled i Lambarene 90 år gammal.

Lönnebos bok Religionens fem språk, som kom ut 1975 (nyutgiven av Verbum 2022), är en grundritning till hans teologi, gudsbild och människosyn. I kapitlet om erfarenhetens språk återvände Lönnebo till Schweitzer, som han räknade bland världens stora mystiker. I samma kapitel skrev han också om Dag Hammarskjöld, som lärde känna Schweizer i ärkebiskopsgården 1920 och tog djupa intryck av honom, och om den för de flesta okände skomakaren Hjalmar Ekström i Helsingborg.

SCHWEITZER HADE ägnat många år åt att studera västerlandets antika och moderna filosofi men även indiskt och kinesiskt tänkande. Som Jesusforskare och präst var han djupt rotad i kristen teologi men övertygad om att det fanns en etik som gick utanför det mänskliga förnuftets råmärken och hade obegränsad räckvidd alldeles som den livsvilja ur vilken den var född. Han hade länge sökt en formel för en sådan etik när den plötsligt kom till honom som insikt eller som en inre upplysning.

Det hände en septemberdag 1915 när Schweitzer satt på den lilla flodångarens däck och tänkte och skrev: ”När vi vid solnedgången tog oss fram genom en hjord av flodhästar, kom alldeles oförberett uttrycket ’vördnad för livet’ till mig. En järnport öppnade sig och vägen blev synlig i snårskogen. Nu hade jag givits en tanke som rymde både bejakelsen av världen, livet och etiken, det ena vid sidan av det andra. Nu visste jag att det fanns en rationell grund för en världsåskådning som förenade en etisk hållning till världen och livet och förenade den med civilisationens ideal.”

Han hade funnit sammanhang och mening när han antecknade: ”En människa är moralisk endast om livet som sådant är heligt för henne, växters, djurs och andra människors liv, och när hon offrar sig själv för allt liv som är i behov av hjälp”.

Han fortsatte: ”Jag är liv som vill leva, och jag existerar bland liv som vill leva. Det mänskliga samvetet rymmer ett medvetande om och en medkänsla för andra varelsers vilja att leva. Viljan-attleva är både en evolutionär nödvändighet och en personlig andlig relation till universum. Etiken springer fram ur nödvändigheten av att respektera andra varelsers önskan att existera.”

Schweizer delade sin upplevelse med de stora mystikerna. Lönnebo beskrev den som den ”rening” och ”upplysning” som förutsatte lång inre kamp och utblottelse. De tre orden vördnad för livet sammanfattade en existentiell, enkel och universell etisk sanning. De rymde mänsklighetens ackumulerade visdom och angav ett religiöst grundmönster som omslöt alla profana delmönster.

LIVSBEJAKELSENS ETIK hade rötter i många kulturer men framför allt hos Jesus av Nasaret och hans efterföljare. Den manade till universell kärlek.

Filosofin och etiken måste börja i mänskliga erfarenheten. Allt arbete och all forskning måste vägledas av en etik som vidgade gränserna för människans solidaritet med andra varelser och inkluderade ett värn av allas liv. Långt innan ekologi blev ett vetenskapligt forskningsområde och bevarandet av arternas mångfald blev en global överlevnadsfråga insåg Schweitzer att allt levande var beroende av vartannat.

”Vördnad för livet” handlade ytterst om ett både andligt och rationellt sätt att leva och överleva. Och Schweitzer levde som han lärde. Han vårdade djur och växter, antiloper och fåglar åt ur hans hand. Efter Hiroshima blev han en hängiven motståndare till kärnvapen. 1952 tilldelades han Nobels fredspris.

Schweitzer uppfattades på sin tid som godhetens och humanitetens ikon. Han förenade ödmjukt sitt musikaliska konstnärskap och sin omätliga lärdom med ett självuppoffrande liv bland de fattigaste av de fattiga. Han översatte sin evangeliska kristendom till konkret omsorg om de lidande. Hans protest mot kolonialism, fascism och militärt maktspråk, och hans gränslösa öppenhet mot andra kulturer gjorde ett bestående intryck.

Han förblev Linköpingsbiskopens förebild. Martin Lönnebo var själv en konstnär, teolog och filosof som prisade Gud för världens skönhet och välsignade människors godhet. Han vördade livet och uppfattade Gud som den bestående enheten i världens oändliga mångfald. Schweitzer levde och dog i Afrika.

LÖNNEBO, SOM själv en gång tänkt sig att bli missionär, vigde sitt liv åt jordens räddning genom att människan återupptäckte världens helighet. I årtionden ägnade han sig åt miljöarbete.

I tal och skrift predikade han omvändelse till ett annat sätt att leva för att – om möjligt – medverka till att rädda den sköra planeten Tellus – det hem som vi delar med miljoner andra arter i ett oändligt kosmos. Han vandrade över gränslösa vidder och blickade ner i tillvarons mörka djup. Han talade om den Outsäglige på ett förunderligt vackert språk, fullt av finurliga formuleringar och djärva bilder.

I Det visa hjärtat (1989) läser jag: ”Människan är jordens präst. Hennes skönaste uppgift är att välsigna, helga allt skapat, celebrera kosmos mässa och välsigna Skaparen, människans mest gudomliga gärning. O, må Skapelsens mässa, med människan som celebrant, ljuda från jorden som vore den universums altare.” Det är svårt att tänka sig ett större uppdrag.

Jag hade skrivit en biografi om Gustav Aulén. Då ringde biskop Martin. Det var mitt i sommaren. ”Nu måste du skriva en bok om Nathan Söderblom. Han håller ju på att glömmas bort”, sa han. Jag hade andra planer, men Martin återkom dag efter dag. Till slut sa han med humor och milt allvar: ”Vi och den helige Ande hava beslutat att du skall göra detta.” Jag gav mig och lovade att göra ett försök.

Martin följde mitt arbete med den vänliga uppmuntran som kännetecknade honom.

DET VAR Söderblom som hade inbjudit Schweitzer till Sverige för att föreläsa om sin universella etik och som personligen sett till att tusentals människor i Sverige fick höra denne mästare spela orgel och berätta om sitt arbete i Afrika. Lambarene räddades. Orden om ”vördnad för livet” fick spridning.

I förlängningen bestämde detta Lönnebos egen väg. Han fördjupade sig i Schweizers etik och såg sedan till att hans tankar genom Martins egna böcker stillsamt vattnade den svenska kristenhetens andliga trädgårdar. Han lärde människor att öva den uppmärksamhet man behöver för att känna den himmelska doften av alltings enhet i Gud. Detta förklarar möjligen hans iver att bevara minnet av Söderblom levande.

Tillsammans med Schweitzer och Söderblom, bejakade Lönnebo den vishet han mötte i andra religioner, såg Gud i varje människa och inlät sig inte i konflikter. Han gav kyrkan ett nytt språk och oss alla hjälpmedel som förbereder oss för de stora förändringar som väntar. De tre var ”personlighetsmystiker” som prisade Gud genom att med arbete och liv tjäna Enheten, Barmhärtigheten och Visheten.

Ända till slutet av sitt liv fortsatte Martin att regelbundet ringa för att ”växla några ord med en broder i jämmerdalen”. Men framför allt för att påminna om vår kallelse att be om vishet, leva i nåden och bevara vårt hopp.

FAKTA

Jonas Jonson

● Tidigare biskop i Strängnäs, teologie doktor och docent i missionsvetenskap, biträdande generalsekreterare i Lutherska världsförbundet.

● Disputerade på en avhandling i missionsvetenskap om lutherska missionsorganisationer i Kina.

● Har bland annat skrivit: Gustaf Aulén. Biskop och motståndsman och Jag är bara Nathan Söderblom, satt till tjänst.

Har Gud humor?

Det här skrev jag för 15 år sedan och det gäller fortfarande:
Bland Guds representanter hos oss människor, finns det många som tror sig veta att Gud saknar humor . Dessa präster, pastorer, imamer, munkar, mullor, rabbiner, gurus och bankdirektörer, är sällan några muntergökar.

Alla tjänar de en högre eller inre makt, men få av dem tycker om att deras Herre blir föremål för ordvitsar och satir.

Gud, Allah, Shiva & Co, Mammon och övriga potentater, ska enligt fundamentalisterna , tas på stort allvar och inget i de ursprungliga heliga skrifterna får ifrågasättas.

I Enköpingsposten (varifrån bilden är snodd) pågår en insändardebatt om bibeltolkning. En strikt bibeltrogen kvinna och en ateistisk man, båda med god bibelkunskap, debatterar Bibelns trovärdighet.

Den debatten är långt från nätforumens intensitet med möjlighet till hundratals kommentarer och genmälen per dag. Här blir det varannandagsdebatt på det gamla hederliga sättet, men humor saknas där som i forumen.

Överstepastorstan Åsa Waldau från Knutby, sade i en av sina många stolliga predikningar, att Gud har humor. Det såg hon när hon var i Australien. Alla konstiga djur som fanns där har Gud, enligt henne, skapat för att roa människorna. Gud hade jättekul när han skapade alla dessa konstiga djur, proklamerade profetissan.

Det där är en episod från religionernas mörka bakgård, men det finns gott om ljusgestalter bland de svenska kristendomsledarna.

Martin Lönnebo blev som biskop i Linköpings stift, en banbrytare; en kyrklig ledare med sökande, nyfikenhet och humor som kännetecken förutom den gränslösa vänligheten.

KG Hammar lade i en växel till och ifrågasatte som ärkebiskop, offentligt de gamla doktrinerna. För detta blev han älskad, respekterad, föraktad och avskydd.

Oavsett vad man tycker om KG H (jag respekterar honom djupt), har han förändrat prästernas villkor i Sverige. Det blev med Hammar, på ett sätt legaliserat att ta ut svängarna och tycka självständigt i stället för att endast hänvisa till Bibeln.

Två unga präster har på ett påtagligt sätt markerat den nya tiden genom sina metoder för att marknadsföra den största kraften av alla; den obegripliga och okontrollerbara.

Båda lägger ut sina predikotexter i sina bloggar och båda predikar på ett sätt som gör varje gudstjänst till en manual i livskonst.

Båda inspirerar till öppen och ibland hetsig debatt i sina bloggar vilket får många att tänka friare när det bundna ordet blir omtvistat.

Karin Långström Vinge och den finlandssvenske språkekvilibristen Karl af Hällström (skriver flytande på minst fem språk), är två präster med enormt stor betydelse för den moderna kristendomen. De når tillsammans flera hundra religionsintresserade människor varje dag med sina kloka budskap.

Uppdaterat 2/11 på grund av skorret. Förlåt mig Kalle, jag visste ju men lät slentrianen styra pekfingret.

Har Gud humor var frågan.

Här är resultatet av humorsökning hos Svenska Kyrkan.

Hälsa för övrigt på hos Svenska Kyrkan genom att klicka på rubriken.

Här finns flera tusen skämtteckningar med samma tema.

För oss skeptiker som har följt Livets Ords utveckling med och på distans, är Ulf Ekman den svenska kristenhetens clown. Hans framträdanden i början, med illvrålanden och galna profetior, var helt i klass med galenskaparnas produktioner. Nu försöker han med troget stöd från husmagasinet Världen i dag, bli rumsren och presentabel i Svenska Kyrkan. Visar det sig att han är så korrumperad som det antyds i pressen, lär han dock tvingas att ta till mera sofistikerad och trovärdig humor.

UPPLAGD AV GERMUNDS BLOG KL. 09:15

Anoesis

Första gången jag stötte på ordet anoesis var i Wileys Non sequitur där Captain Eddy döpte sin hummerfiskebåt till just Anoesis.

Anoesis is a theoretical condition in which there is feeling without understanding
Consciousness that is pure passive receptiveness without understanding or intellectual organization of the materials presented
The reception of impressions or sensations (by the brain) without any intellectual understanding.
Anoesis is a state of mind that perceives sensations, stimuli, and emotional signals without understanding or cognitive content.
Anoesis is a state of mind that is studied in psychology in relation to emotions and subconscious understanding of emotional reactions. A person in a state of anoesis doesn’t understand how they interact with their surroundings but they can recall similar experiences.
Anoesis is a rare term, even in the study of the subconscious. The adjective form anoetic is more often used, especially in phrases like anoetic mind, anoetic thought, and anoetic consciousness. Anoetic consciousness, sometimes called mental time travel, is the subconscious’s ability to recall memories from the past and predict how previous memories may reflect future interactions.
Example: When children are born, their subconscious and cognitive abilities have not yet developed, so they are in a constant state of anoesis.

Medvetandet – The Consciousness

När jag blir nyfiken på hur min hjärna fungerar (vilket mina vänner ständigt också verkar fundera över), googlar jag och hittar miljoner bokstäver staplade till svårbegripliga meningar men när jag googlar på Medvetande – Consciousness, blir det spännande.

Hjärnans primära funktion är att koordinera olika nervsystem och till detta finns kommunikationslinjer som en datorkonstruktör bara kan drömma om.

Medvetandet omsätts till tankar i hjärnan men hur får hjärnan denna information?

Kroppen med sina muskler, ben, blod och allt annat jox har med genetik att göra. Det är arvmassa som styr hur kroppen byggs upp men medvetandet har inga rötter i genetiken.

Medvetandet är vetenskapens olösta mysterium!

Medvetandet ärvs inte; det bara är.

Scientific American försöker.

What Is Consciousness?
Scientists are beginning to unravel a mystery that has long vexed philosophers

By Christof Koch on June 1, 2018

Consciousness is everything you experience. It is the tune stuck in your head, the sweetness of chocolate mousse, the throbbing pain of a toothache, the fierce love for your child and the bitter knowledge that eventually all feelings will end.

The origin and nature of these experiences, sometimes referred to as qualia, have been a mystery from the earliest days of antiquity right up to the present. Many modern analytic philosophers of mind, most prominently perhaps Daniel Dennett of Tufts University, find the existence of consciousness such an intolerable affront to what they believe should be a meaningless universe of matter and the void that they declare it to be an illusion. That is, they either deny that qualia exist or argue that they can never be meaningfully studied by science.

If that assertion was true, this essay would be very short. All I would need to explain is why you, I and most everybody else is so convinced that we have feelings at all. If I have a tooth abscess, however, a sophisticated argument to persuade me that my pain is delusional will not lessen its torment one iota. As I have very little sympathy for this desperate solution to the mind-body problem, I shall move on.

The majority of scholars accept consciousness as a given and seek to understand its relationship to the objective world described by science. More than a quarter of a century ago Francis Crick and I decided to set aside philosophical discussions on consciousness (which have engaged scholars since at least the time of Aristotle) and instead search for its physical footprints. What is it about a highly excitable piece of brain matter that gives rise to consciousness? Once we can understand that, we hope to get closer to solving the more fundamental problem.

We seek, in particular, the neuronal correlates of consciousness (NCC), defined as the minimal neuronal mechanisms jointly sufficient for any specific conscious experience. What must happen in your brain for you to experience a toothache, for example? Must some nerve cells vibrate at some magical frequency? Do some special “consciousness neurons” have to be activated? In which brain regions would these cells be located?

When defining the NCC, the qualifier “minimal” is important. The brain as a whole can be considered an NCC, after all: it generates experience, day in and day out. But the seat of consciousness can be further ring-fenced. Take the spinal cord, a foot-and-a-half-long flexible tube of nervous tissue inside the backbone with about a billion nerve cells. If the spinal cord is completely severed by trauma to the neck region, victims are paralyzed in legs, arms and torso, unable to control their bowel and bladder, and without bodily sensations. Yet these tetraplegics continue to experience life in all its variety—they see, hear, smell, feel emotions and remember as much as before the incident that radically changed their life.

Or consider the cerebellum, the “little brain” underneath the back of the brain. One of the most ancient brain circuits in evolutionary terms, it is involved in motor control, posture and gait and in the fluid execution of complex sequences of motor movements. Playing the piano, typing, ice dancing or climbing a rock wall—all these activities involve the cerebellum. It has the brain's most glorious neurons, called Purkinje cells, which possess tendrils that spread like a sea fan coral and harbor complex electrical dynamics. It also has by far the most neurons, about 69 billion (most of which are the star-shaped cerebellar granule cells), four times more than in the rest of the brain combined.

What happens to consciousness if parts of the cerebellum are lost to a stroke or to the surgeon's knife? Very little! Cerebellar patients complain of several deficits, such as the loss of fluidity of piano playing or keyboard typing but never of losing any aspect of their consciousness. They hear, see and feel fine, retain a sense of self, recall past events and continue to project themselves into the future. Even being born without a cerebellum does not appreciably affect the conscious experience of the individual.

All of the vast cerebellar apparatus is irrelevant to subjective experience. Why? Important hints can be found within its circuitry, which is exceedingly uniform and parallel (just as batteries may be connected in parallel). The cerebellum is almost exclusively a feed-forward circuit: one set of neurons feeds the next, which in turn influences a third set. There are no complex feedback loops that reverberate with electrical activity passing back and forth. (Given the time needed for a conscious perception to develop, most theoreticians infer that it must involve feedback loops within the brain's cavernous circuitry.) Moreover, the cerebellum is functionally divided into hundreds or more independent computational modules. Each one operates in parallel, with distinct, nonoverlapping inputs and output, controlling movements of different motor or cognitive systems. They scarcely interact—another feature held indispensable for consciousness.

One important lesson from the spinal cord and the cerebellum is that the genie of consciousness does not just appear when any neural tissue is excited. More is needed. This additional factor is found in the gray matter making up the celebrated cerebral cortex, the outer surface of the brain. It is a laminated sheet of intricately interconnected nervous tissue, the size and width of a 14-inch pizza. Two of these sheets, highly folded, along with their hundreds of millions of wires—the white matter—are crammed into the skull. All available evidence implicates neocortical tissue in generating feelings.

We can narrow down the seat of consciousness even further. Take, for example, experiments in which different stimuli are presented to the right and the left eyes. Suppose a picture of Donald Trump is visible only to your left eye and one of Hillary Clinton only to your right eye. We might imagine that you would see some weird superposition of Trump and Clinton. In reality, you will see Trump for a few seconds, after which he will disappear and Clinton will appear, after which she will go away and Trump will reappear. The two images will alternate in a never-ending dance because of what neuroscientists call binocular rivalry. Because your brain is getting an ambiguous input, it cannot decide: Is it Trump, or is it Clinton?

If, at the same time, you are lying inside a magnetic scanner that registers brain activity, experimenters will find that a broad set of cortical regions, collectively known as the posterior hot zone, is active. These are the parietal, occipital and temporal regions in the posterior part of cortex [see graphic below] that play the most significant role in tracking what we see. Curiously, the primary visual cortex that receives and passes on the information streaming up from the eyes does not signal what the subject sees. A similar hierarchy of labor appears to be true of sound and touch: primary auditory and primary somatosensory cortices do not directly contribute to the content of auditory or somatosensory experience. Instead it is the next stages of processing—in the posterior hot zone—that give rise to conscious perception, including the image of Trump or Clinton.

More illuminating are two clinical sources of causal evidence: electrical stimulation of cortical tissue and the study of patients following the loss of specific regions caused by injury or disease. Before removing a brain tumor or the locus of a patient's epileptic seizures, for example, neurosurgeons map the functions of nearby cortical tissue by directly stimulating it with electrodes. Stimulating the posterior hot zone can trigger a diversity of distinct sensations and feelings. These could be flashes of light, geometric shapes, distortions of faces, auditory or visual hallucinations, a feeling of familiarity or unreality, the urge to move a specific limb, and so on. Stimulating the front of the cortex is a different matter: by and large, it elicits no direct experience.

A second source of insights are neurological patients from the first half of the 20th century. Surgeons sometimes had to excise a large belt of prefrontal cortex to remove tumors or to ameliorate epileptic seizures. What is remarkable is how unremarkable these patients appeared. The loss of a portion of the frontal lobe did have certain deleterious effects: the patients developed a lack of inhibition of inappropriate emotions or actions, motor deficits, or uncontrollable repetition of specific action or words. Following the operation, however, their personality and IQ improved, and they went on to live for many more years, with no evidence that the drastic removal of frontal tissue significantly affected their conscious experience. Conversely, removal of even small regions of the posterior cortex, where the hot zone resides, can lead to a loss of entire classes of conscious content: patients are unable to recognize faces or to see motion, color or space.

So it appears that the sights, sounds and other sensations of life as we experience it are generated by regions within the posterior cortex. As far as we can tell, almost all conscious experiences have their origin there. What is the crucial difference between these posterior regions and much of the prefrontal cortex, which does not directly contribute to subjective content? The truth is that we do not know. Even so—and excitingly—a recent finding indicates that neuroscientists may be getting closer.

THE CONSCIOUSNESS METER
An unmet clinical need exists for a device that reliably detects the presence or absence of consciousness in impaired or incapacitated individuals. During surgery, for example, patients are anesthetized to keep them immobile and their blood pressure stable and to eliminate pain and traumatic memories. Unfortunately, this goal is not always met: every year hundreds of patients have some awareness under anesthesia.

Another category of patients, who have severe brain injury because of accidents, infections or extreme intoxication, may live for years without being able to speak or respond to verbal requests. Establishing that they experience life is a grave challenge to the clinical arts. Think of an astronaut adrift in space, listening to mission control's attempts to contact him. His damaged radio does not relay his voice, and he appears lost to the world. This is the forlorn situation of patients whose damaged brain will not let them communicate to the world—an extreme form of solitary confinement.

Credit: Mesa Schumacher

In the early 2000s Giulio Tononi of the University of Wisconsin–Madison and Marcello Massimini, now at the University of Milan in Italy, pioneered a technique, called zap and zip, to probe whether someone is conscious or not. The scientists held a sheathed coil of wire against the scalp and “zapped” it—sent an intense pulse of magnetic energy into the skull—inducing a brief electric current in the neurons underneath. The perturbation, in turn, excited and inhibited the neurons' partner cells in connected regions, in a chain reverberating across the cortex, until the activity died out. A network of electroencephalogram (EEG) sensors, positioned outside the skull, recorded these electrical signals. As they unfolded over time, these traces, each corresponding to a specific location in the brain below the skull, yielded a movie.

These unfolding records neither sketched a stereotypical pattern, nor were they completely random. Remarkably, the more predictable these waxing and waning rhythms were, the more likely the brain was unconscious. The researchers quantified this intuition by compressing the data in the movie with an algorithm commonly used to “zip” computer files. The zipping yielded an estimate of the complexity of the brain's response. Volunteers who were awake turned out have a “perturbational complexity index” of between 0.31 and 0.70, dropping to below 0.31 when deeply asleep or anesthetized. Massimini and Tononi tested this zap-and-zip measure on 48 patients who were brain-injured but responsive and awake, finding that in every case, the method confirmed the behavioral evidence for consciousness.

The team then applied zap and zip to 81 patients who were minimally conscious or in a vegetative state. For the former group, which showed some signs of nonreflexive behavior, the method correctly found 36 out of 38 patients to be conscious. It misdiagnosed two patients as unconscious. Of the 43 vegetative-state patients in which all bedside attempts to establish communication failed, 34 were labeled as unconscious, but nine were not. Their brains responded similarly to those of conscious controls—implying that they were conscious yet unable to communicate with their loved ones.

Ongoing studies seek to standardize and improve zap and zip for neurological patients and to extend it to psychiatric and pediatric patients. Sooner or later scientists will discover the specific set of neural mechanisms that give rise to any one experience. Although these findings will have important clinical implications and may give succor to families and friends, they will not answer some fundamental questions: Why these neurons and not those? Why this particular frequency and not that? Indeed, the abiding mystery is how and why any highly organized piece of active matter gives rise to conscious sensation. After all, the brain is like any other organ, subject to the same physical laws as the heart or the liver. What makes it different? What is it about the biophysics of a chunk of highly excitable brain matter that turns gray goo into the glorious surround sound and Technicolor that is the fabric of everyday experience?

Ultimately what we need is a satisfying scientific theory of consciousness that predicts under which conditions any particular physical system—whether it is a complex circuit of neurons or silicon transistors—has experiences. Furthermore, why does the quality of these experiences differ? Why does a clear blue sky feel so different from the screech of a badly tuned violin? Do these differences in sensation have a function, and if so, what is it? Such a theory will allow us to infer which systems will experience anything. Absent a theory with testable predictions, any speculation about machine consciousness is based solely on our intuition, which the history of science has shown is not a reliable guide.

Fierce debates have arisen around the two most popular theories of consciousness. One is the global neuronal workspace (GNW) by psychologist Bernard J. Baars and neuroscientists Stanislas Dehaene and Jean-Pierre Changeux. The theory begins with the observation that when you are conscious of something, many different parts of your brain have access to that information. If, on the other hand, you act unconsciously, that information is localized to the specific sensory motor system involved. For example, when you type fast, you do so automatically. Asked how you do it, you would not know: you have little conscious access to that information, which also happens to be localized to the brain circuits linking your eyes to rapid finger movements.

TOWARD A FUNDAMENTAL THEORY
GNW argues that consciousness arises from a particular type of information processing—familiar from the early days of artificial intelligence, when specialized programs would access a small, shared repository of information. Whatever data were written onto this “blackboard” became available to a host of subsidiary processes: working memory, language, the planning module, and so on. According to GNW, consciousness emerges when incoming sensory information, inscribed onto such a blackboard, is broadcast globally to multiple cognitive systems—which process these data to speak, store or call up a memory or execute an action.

Because the blackboard has limited space, we can only be aware of a little information at any given instant. The network of neurons that broadcast these messages is hypothesized to be located in the frontal and parietal lobes. Once these sparse data are broadcast on this network and are globally available, the information becomes conscious. That is, the subject becomes aware of it. Whereas current machines do not yet rise to this level of cognitive sophistication, this is only a question of time. GNW posits that computers of the future will be conscious.

Integrated information theory (IIT), developed by Tononi and his collaborators, including me, has a very different starting point: experience itself. Each experience has certain essential properties. It is intrinsic, existing only for the subject as its “owner”; it is structured (a yellow cab braking while a brown dog crosses the street); and it is specific—distinct from any other conscious experience, such as a particular frame in a movie. Furthermore, it is unified and definite. When you sit on a park bench on a warm, sunny day, watching children play, the different parts of the experience—the breeze playing in your hair or the joy of hearing your toddler laugh—cannot be separated into parts without the experience ceasing to be what it is.

Tononi postulates that any complex and interconnected mechanism whose structure encodes a set of cause-and-effect relationships will have these properties—and so will have some level of consciousness. It will feel like something from the inside. But if, like the cerebellum, the mechanism lacks integration and complexity, it will not be aware of anything. As IIT states it, consciousness is intrinsic causal power associated with complex mechanisms such as the human brain.

IIT theory also derives, from the complexity of the underlying interconnected structure, a single nonnegative number Φ (pronounced “fy”) that quantifies this consciousness. If Φ is zero, the system does not feel like anything to be itself. Conversely, the bigger this number, the more intrinsic causal power the system possesses and the more conscious it is. The brain, which has enormous and highly specific connectivity, possesses very high Φ, which implies a high level of consciousness. IIT explains a number of observations, such as why the cerebellum does not contribute to consciousness and why the zap-and-zip meter works. (The quantity the meter measures is a very crude approximation of Φ.)

IIT also predicts that a sophisticated simulation of a human brain running on a digital computer cannot be conscious—even if it can speak in a manner indistinguishable from a human being. Just as simulating the massive gravitational attraction of a black hole does not actually deform spacetime around the computer implementing the astrophysical code, programming for consciousness will never create a conscious computer. Consciousness cannot be computed: it must be built into the structure of the system.

Two challenges lie ahead. One is to use the increasingly refined tools at our disposal to observe and probe the vast coalitions of highly heterogeneous neurons making up the brain to further delineate the neuronal footprints of consciousness. This effort will take decades, given the byzantine complexity of the central nervous system. The other is to verify or falsify the two, currently dominant, theories. Or, perhaps, to construct a better theory out of fragments of these two that will satisfactorily explain the central puzzle of our existence: how a three-pound organ with the consistency of tofu exudes the feeling of life.

This article is part of a special report, “The Biggest Questions in Science,” sponsored by The Kavli Prize. It was produced independently by Scientific American and Nature editors, who have sole responsibility for all the editorial content.

På varje arbetsplats borde det finnas tre akuthjälpskåp.

Ett med en hjärtstartare samt det vanliga med gasbindor, sårrengöring och plåster och ett med en tvåkilos slägga i.

Exit Antje

Avstavning Antje

Att ha Antje Jackelén som ärkebiskop var ungefär som att ha Donald Trump som president i USA.

Hennes faktaresistens handlade bland annat om utsatta kristna på svenska asylboenden.

Under galgen medgav hon att kristna förföljs för sin tro i resten av världen men om svenska förhållanden teg hon.

Hennes agerande inför Facebookgruppen "Mitt Kors" blev en ren katastrof när hon började yra om islamofobi, antimuslimska tankekomplexet och störningar i "den interreligiösa diskursen".

Antje utgav sig ofta för att vara Svenska Kyrkans talesperson eftersom hon inte förstod att det är församlingarna som är Svenska Kyrkan och församlingarna talar aldrig med en röst!

Antje försökte vara Svenska Kyrkans högsta chef i stället för att vara dess högsta tjänare.

Hon förstod aldrig den upp-och-nedvända pyramidens organisation.

Hennes svar på frågan om vem som gav den bästa bilden av Gud, Jesus eller Muhammed borde ha diskvalificerat henne från uppdraget!

Hon vägrade svara!

Intervjun i UNT bekräftade megalomanin.

Hederskultur

 Äntligen tar Svenska Kyrkan steget till att markera mot hederskulturen!

Martin Lönnebo

Martins andliga gym i magasinet Amos.

Ur amos nr 2/07

I förra numret av Amos påstod jag att läkare börjat skriva ut recept på fysisk aktivitet: "Två piller dagligen samt en halv timmes promenad." I många fall borde de göra ett tillägg: "Samt 20 minuter tystnad".

Naturligtvis menar jag självvald tystnad och inte påtvingad. Den goda tystnaden är den som ger hjärtat ro. Den är helande, läkande och livgivande.

Den onda är dess motsats.

Den onda fysiska tystnaden är frånvaron av närhet. Vi behöver en hand rent fysiskt och synen av en människa. Du kanske kan minska den för någon?

Den onda psykiska tystnaden får hjärtat att frysa. Det finns alldeles för mycket av sådant i vårt nutida Sverige. "Det är nära mellan hus men långt mellan hjärtan", som Nils Ferlin skriver. Här har du en bra mänsklig övning: kom ihåg, trofast och uthållig, någon som längtar efter kontakt.

När det sedan gäller den onda andliga tystnaden är det ännu värre. Där är hela Sverige numera en glesbygd med ödsliga kalhyggen. Vi sitter sällan vid barnens säng, ber och sjunger aftonbön. Vi ger dem inte möjlighet att höra heliga ord och samtala förtroligt med sin himmelske Förälder. Och hur är det med oss vuxna? Guds tystnad är påtaglig, främst beroende på att vi lyssnar för lite inåt. Vi är överösta av buller, utom oss och inom oss.

Bultandet av Guds hjärtas slag genomuniversum och samvetets viskande röst i vårt bröst försvinner i bakgrundsbruset. Andlig övning: gör något för att minska den onda andliga tystnaden. Om du inte kommer på något, börja att bedja. Ett svar ska växa fram.

Hur svårt är det inte att leva i ett hjärtlöst universum! Hur ensam är inte vår lilla blå planet i dessa oändliga tomrum! Vilken välsignad uppgift att omsluta detta rymdskepp, med alla dess lyckliga och olyckliga varelser, med goda tankar och böner.

Men, undrar du käre andlige tränare, hur jag ska göra för att komma in i den goda tystnaden, den som kan ge kropp, psyke och ande mer frid?

Kroppen kanske behöver avslappning från tårna till sista hårstrået och längre tid till sömn samt något riktigt roligt? Psyket kanske behöver tränas att välja bort det som inte är alldeles nödvändigt? Anden kanske behöver träna försoning och överlåtelse?

Den nionde övningen är mycket lätt: Du tränar dig i att göra ingenting.

Först kort tid, sedan allt längre. Du ska bara överlåta och lyssna inåt.

Andakten

1. Fader vår, meditativ bön med Frälsarkransen.

2. Grip den gyllene Gudspärlan och säg: Du är gränslös, Du är nära, Du är ljus, Och jag är din. Tänk dig att Gud omger dig på alla sidor.

3. Grip om den första avlånga Tystnadspärlan. Sitt, stå eller ligg

avslappnat i frid. Du har gott om tid. Tänk dig att du är innesluten i den Guds frid som övergår allt förstånd. Just nu är allt som det ska vara. Ingenting fattas.

Gör dig en mental bild av en plats i världen du tycker mest om. För min del tycker jag bäst om himlen, så jag brukar titta bort mot Guds tron och säga i mitt hjärta:

O heliga tystnad,

Du är havet omkring Guds tron,

det evigt lysande och vilande.

Med ditt hjärtas öga betraktar du havet och ser att det är fullkomligt rent, det är som kristall. Detta är det klara havet, det läkande, det försonande, det livgivande. Ljuset från öster tränger ned i de gränslösa djupen och får dem att lysa som dagen.

4. Rör vid de tre silverskimrande Hemlighetspärlorna där du förvarar

dina innersta drömmar och dina förbönsämnen. Visa dem för Gud.

5. Sluta med Välsignelsen över allt och alla. Låt den nå till dem som

behöver den bäst ut över jorden.

Ta hjälp av

livets pärlor

Ur amos nr 1/07

Nu är det dags för åttonde övningen i Martin Lönnebos träningsprogram för själen.

Nu har läkare börjat skriva ut recept på fysisk aktivitet. "Ta två piller dag-ligen samt en halv timmes promenad." Om man bortser från pillren har själsörjare alltid skrivit liknande recept. Du läser just nu ett, men nu gäller det själen och inte kroppen. Kroppen är också viktig för själen och omvänt så läkare och idrottsfolk får gärna hjälpa till att få igång oss. Vi kan väl stödja varandra? Uttrycket "En sund själ i en sund kropp" är ju allbekant.

Det första receptet jag skriver ut när det gäller andliga övningar är Större medvetenhet. Menar du dig inte vara kristen och inte vill bli det heller så kan du strunta i det jag skriver. Men om du vill, så bli mer medveten! Jag säger inte fundamentalist eller självsäker. Försök att ta ett steg i Kristi efterföljelse, ödmjukt och stilla. Du är ju döpt. Försök däremot inte att bli en konstig människa utan en allt mer riktig. Älska det mänskliga, vörda det Gudomliga, använd ordet och.

En allmän rekommendation för alla som vill bli kristna, eller som är på väg är, att börja be regelbundet. Varje dag - och även gärna oregelbundet. Rädda söndagen och våga dig till kyrkan och delta i den heliga mässan. Börja eftertänksamt, steg för steg, ta konsekvenserna av din kristna tro. Bryter du brödet i mässan, så gör det också i vardagen, bryt och dela. Gör något konkret. Något skall förlåtas, någon skall hjälpas, i något skall jag ändra mitt beteende.

Övningarna vi hitintills haft, med hjälp av livets pärlor, har koncentrats på bönen och genom den har något hänt. Du har inte bara bett. Din tanke och din känsla påverkas och du förändras själv genom din bön.

Du får en större Gud: ²Du är gränslös². Det är det viktigaste nu. En Gud som är en avbild av oss duger inte. På bara 80 års tid har universum blivit 100 miljarder gånger större. Jo, vi behöver en stor Gud, som vi naturligtvis inte kan förstå oss på.

Du får en vardagligare, innerligare Gud: "Du är nära". Det är det viktigaste nu. Vi behöver en Gud som är med oss i en värld där vi alltmer förlorar livsmodet.

Du får en Gud du kan lita på och anförtro dig åt: "Du är ljus". Det är det viktigaste nu. Det hjälper inte att vara stor och nära om vi inte kan lita på Gud, det är ett barmhärtigt ansikte vi söker. Med dessa tre tankar och bilder i ditt hjärta, som alla är viktigast, så kan du i helig frimodighet säga orden:

Jag är din.

De utgör den åttonde övningen.

Åttonde övningen: Meditera över de innerliga orden: Jag är din.

Det är en förmån att få vara vigselförrättare. Jo visst kan det vara påfrestande om man lägger alltför mycket på det yttre, det kan bli spänt och nervöst. Dessutom kan man oroa sig för hur det skall gå. Men det som alltid griper mig är allvaret och ömheten i vigsellöftena. Man säger, även om orden är något annorlunda: Jag är din. Och jag lovar att försöka vara det livet ut till dess döden skiljer oss åt. Säg till Gud: jag vill vara kristen. Jag är din. Att i liv, i död, i evighet höra till är stort. Jag är din, du är min, evig är vår kärlek. Nu har jag någon att dela livet med. Jag vet vart jag hör.

Andakten

1. Fader vår, meditativ bön med

Frälsarkransen.

2. Grip den gyllene Gudspärlan och säg: Du är gränslös, Du är nära, Du är ljus och jag är din.

3. Förbli stilla och meditera över de innerliga orden, det oerhörda

löftet: Jag är din. Tänk dig att Gud är nära, och säg av hela ditt hjärta.

Jag är din. Det är mitt löfte för hela livet. Jag gör inga undantag. Jag är din, Du är min, evig är vår kärlek. Jag är kristen, jag vill leva som kristen, jag vill dö som kristen.

4. Rör vid Hemlighetspärlorna där du förvarar dina förbönsämnen och dina önskningar och drömmar. Visa dem för Gud.

5. Sluta med Välsignelsen, meditativt, över allt och alla.

Så må Guds frid som övergår allt förstånd, bevara dig, min okände vän.

Nu laddar Martin Lönnebo om. Här börjar hans nya serie i Amos, Martins gym. Träning och övningar för själen.

Ur Amos nr 6/06

Jag tänker ofta på er som utifrån denna spalt i Amos har börjat öva själen? Hur har ni det? Ursäkta, det är en dum fråga, den sänds ut i tomma intet, och om ni skulle svara så skulle jag inte klara av det. Ni har blivit för många.

Men jag tänker ofta på er. Har ni ett vackert hörn i bostaden, kanske med ett kors eller en liten ikon, där ni kan tända ett ljus och komma till ro? Hur går det med utantilläxorna? Ge inte upp, det är mycket lättare än vad du befarar, du kommer att bli stolt över dig själv. Kunde man på 1800-talet kan vi nu!

Har du meditativ musik som gläder själen? Eller bor ni många tillsammans och du känner dig skygg för blickar? Ja, då kan du reda ett vackert hörn i ditt hjärta och där vara tillsammans med Kristus och änglarna och fira din andakt? Jag vet attm många har Frälsarkransen under täcket eller under kudden dold för världen, det går bra, jag har prövat det.

Du kanske kan ha Frälsarkransen på höger handled med Gudspärlan över din pulsåder. Dess bultande kan bli ständig tyst bön: ”Kom ihåg mig” eller ”Herre, hör min bön” eller ”Tack för livet” eller ”välsigna mina kära” eller ”Förbarma dig över alla som lider” och tusen andra böner med och utan ord.

Ensam är du inte. Alla som ber bildar en osynlig gemenskap. Och utan förbön är du inte. I den tredje Hemlighetspärlan i min egen bönekrans samlar jag alla som använder radbandet, där finns du. Jag rör ofta vid den och säger: Gud, låt Ditt ljus lysa över dem.

Ge inte upp du som har börjat, trofasthet i det lilla är en säker väg till stora välsignelser. Är du nykomling kan du gå ut på nätet, www.amosmagasin.com och gå igenom övningarna 1-5.

SJÄTTE ÖVNINGEN

Förra gången mediterade vi över de väldiga orden Du är gränslös. Nu följer det lika underbara Du är nära. Det är en logisk nödvändig fortsättning av gränslösheten. Gud är stor och Gud är nära.

Övan dig, till dess nästa nummer av Amos kommer, att tänka: Gud är nära mig. Han är nära min kära. Han är nära när jag vaknar, Han är nära när jag somnar. Han är nära nu. Han är nära som min andning, ja som solens ljus, som regnet, som gräset vilket växer eller vissnar. Han är nära i mörkret, Han är nära i döden. Apostel Paulus visste det: ”i honom är det som vi lever, rör oss och är till.”

SJUNDE ÖVNINGEN

Meditera över de lysande orden Du är ljus. Öva dig i att tänka gott om Gud. Tänk: I Hans ansikte finns ingen skugga. Jag förstår mig inte på Dig Gud, men jag litar på Dig. Detta sätt att tänka kommer att bli till stor välsignelse. Jag kan gråta och klaga, men ändå i hjärtats djup förstå att Gud är god och att jag får förbli Hans älskade barn. Inte ens döden skall skilja oss åt. Håll ut min vän, din trofasthet skall få sin belöning. Bibeln säger: ”Gud är ljus och intet mörker finnes hos honom.”

ANDAKTEN

1. Fader vår, meditativ bön med Frälsarkransen.

2. Grip den gyllene Gudspärlan och säg: Du är gränslös, Du är nära, Du är ljus och jag är din.

3. Förbli stilla och meditera över de underbara orden: Du är nära. Tänk dig att Gud är nära… Fortsätt med Du är ljus… Tänk dig att Gud vänder sitt av godhet lysande ansikte mot dig. Du är nu förstådd utan ord. DU är sedd.

4. Rör vid Hemlighetspärlorna där du förvarar dina förbönsämnen och dina önskningar och drömmar. Visa dem för Gud.

5. Sluta med Välsignelsen, meditativt, över allt och alla.

Så må Guds frid som övergår allt förstånd, bevara dig, min okände vän.

Ur Amos nr 5/06

Nu är det dags fjärde och femte övningen i Martin Lönnebos träningsprogram för själen.

Övningarna bygger på varandra, i varje fall delvis. Det är därför bra att klippa ut dem. Dessutom behöver du en Frälsarkrans, gärna den vackra indiska, som du kan beställa nedan. Jag talar gärna för den eftersom tillverkningen ger arbete i byn och all vinst går till utvecklingsstörda.

Självklart är allt detta inte på något sätt och vis nödvändigt. Till Gud kommer man med tomma händer och öppet hjärta. Det är enda sättet. Och det är inte heller ordens mängd det beror på eller hur välformade de är. Kopplingen till det gudomliga Majestätet sker i ett uppriktigt hjärta.

Däremot kan det inte bara vara bra vara med ordningar och hjälpmedel för en splittrad nutida människa. Det är ofta nödvändigt för vi har stora problem med bönen och meditationen. Att lära sig bedja Fader vår och Välsignelsen meditativt med hjälp av livets pärlor i Frälsarkransen, gärna med stängd TV, tänt ljus och meditativ musik, är läkande salva för själen. Det kan du göra ensamt eller tillsammans med familjen.

FJÄRDE ÖVNINGEN:

Lär dig utantill denna bön och bed den varje gång du griper omkring den gyllene Gudspärlan i Frälsarkransen:

Du är gränslös

Du är nära

Du är ljus

Och jag är din

Den bönen hjälper att göra som änglarna, hylla Gud. Det är människans stora förmån. Av det vi beundrar påverkas vi. Bönen stärker tron på en stor Gud, en nära Gud, en god Gud. När du nått den insikten kan du uppriktigt i ditt hjärta säga de underbara orden: Du är min.

FEMTE ÖVNINGEN:

Här begrundar vi innebörden i "Du är gränslös".

Det vi först av allt behöver är en stor Gud. I den gamla kyrkan hade man ett litet universum och en stor Gud. Då gick det någotsånär ihop. Nu har vi ett stort universum, kanske gränslöst, men inte sällan en liten Gud, som liknar oss. Då blir vår tro patetisk och ömkansvärd. Det första i andlighetens förnyelse i Sverige är att vi vänder oss till en Gud som vi inte förstår oss på, därför att Han är oändligt Stor. Med vördnad tänker vi på Honom.

Jag är så glad att jag inte känner Gud. Men att Han känner mig. Försök att lära dig utantill följande bibelställe. Det är lättare än vad du tror:

Vilket djup av rikedom, vishet och kunskap hos Gud! Aldrig kan någon utforska hans beslut eller spåra hans vägar. "Vem kan känna Herrens tankar, vem kan vara hans rådgivare? Vem har skänkt honom något som han måste återgällda? Ty av honom och genom honom och till honom är allting. Hans är härligheten i evighet, amen. Rom 11:33-36.

ANDAKTEN.

Tills dess vi möts igen i nästa nummer av Amos, må Nåden lysa över oss, kan vi använda följande ordning till den dagliga andakten:

1. Fader vår. Meditativ bön med Frälsarkransen.

2. Grip den gyllene Gudspärlan och säg: Du är gränslös, Du är nära, Du är ljus och jag är din.

3. Läs bibeltexten ovan. Grip en Tystnadspärla och förbliv i vila på stranden till havet inför Guds tron det evigt stilla och lysande. Begrunda i ditt hjärta, att du nu befinner dig inför hemligheternas Hemlighet. Gläd dig att Gud är större än alla dina tankar, din tvivel eller tro, fruktan eller längtan. Giv allt det som tynger och gläder dig till Guds obegränsade kraft och barmhärtighet. Det är inte hopplöst! Förtrösta!

4. Rör vid Hemlighetspärlorna. "Visa" dem för Gud. Bed för alla och allt.

5. Välsignelsen över allt och alla. Meditativ bön med Frälsarkransen.

Ur Amos nr 3/06

Det är något som inte stämmer.

Först fick jag i min hand en broschyr om X-metoden för effektivare muskelutveckling. Där stod det, lägligt nog, att jag inte behöver träna flera timmar per dag för att nå resultat. Det kan räcka med en halvtimma 1-2 gånger i veckan och det vore bedrövligt om jag inte kunde ta mig tid till det. Hälsa går inte att lagra, skriver man, den är en färskvara. Så fort du slutar träna försvinner muskelstyrkan. Satsa på sikt! X-metoden är en livsstil!

Där slutar jag läsa ur broschyren. Vi är ett folk som redan vet hur viktigt det är att sköta kroppen, och att den är byggd för fysisk aktivitet. Jag gör själv mina små försök, naturligtvis anpassade till min ålder.

Men det är något som inte stämmer.

Jag slår upp dagens tidning. Där skriver en läkare som återvänt från det forna Jugoslaviens tragedi. Hon blev skadad i kriget, men när hon kommer hem till freden ser hon att det inte var bra här heller.

"Människorna såg lika stressade ut som Sarajevoborna under belägringen." Och hon förundrade sig över att vi hade världens högsta ohälsotal, som det kallas. Hon misstänkte att det hade att göra med vår bräckliga värdegrund.

Personligen tror jag att vår och hela jordens svåraste sjukdom är bristande balans mellan heligt OCH profant, fysiskt OCH andligt, människan OCH djuren med växterna, brist OCH överflöd, aktivitet OCH vila, kropp OCH själ. Ordet är OCH, inte ELLER.

Om detta är sant, och det är svårt att förneka, så räcker det inte bara att träna kroppen. Vi är ju både kropp och själ, vi kan inte överleva som halvor. Vi är kanske ett folk som nästan har glömt hur livgivande en frisk själ är? Här i norr har vi satsat på det profana, det som kallas sekularisering. Av rädsla för att smittas av den söker andra folk det heliga och väljer bort det nödvändiga kritiska tänkandet. Detta skapar fundamentalism, förakt hos oss och hat hos dem.

Det är ingen väg som leder till en god framtid för livet på jorden. Jorden och själen längtar efter ett livgivande OCH. Det är därför som vi i Amos skall börja med ett träningsprogram för själen.

Jag bävar. För även om jag har levt länge, läst, sett och hört mycket, så känner jag mig som nybörjare. En merit är att jag ofta har misslyckats, jag vet därför hur svårt det är. Det kommer inte att bli något hurtfriskt program, snarare inkännande och ömt. Jag har känt hur stor längtan efter helighet kan vara, och hur svårt det är att följa den hela vägen ut. Om du vill, så blir jag din andlige medvandrare.

Målet är att hindra inre död, flykt, sorg, vrede och svartsyn. Och stärka inre liv, allvar, glädje, frid och livsmod.

Detta träningsprogram börjar i nästa nummer och fortsätter så länge Gud vill och vi behöver det. Men redan nu och här vill jag ge dig en inledande övning att fundera över.

”Det finns bara en dygd, och det är att inte förakta.”

Jag skulle ha velat träffa ökeneremiten Theodoros av Ferme för att fråga honom om vad han menade med de orden. De är bevarade av hans undervisning och är så storartade att de svarar mot minst tio miljoner träffar på Internet.

Jag föreslår att du klipper ut orden och tejpar fast dem i nedre kanten på badrumsspegeln. Varje gång du ser ditt ansikte, skymtar även dessa bokstäver. Kanske din make får se dem, tonårsbarnen och gästerna? Den andliga sommaren är nu nära.

Om 100 000 av Amos läsare gjorde detta, läste och övade, skulle något storartat ske i Sverige. Det vore den viktigaste händelsen i Fosterlandet på mycket länge.

Naturligtvis menar Theodoros att vi har rätt att klandra tankar och handlingar. Det är människan han avser, hon som är ett vackert Guds barn, även om hon glömt bort det och alldeles förstört sitt och andras liv. Men vad vet du om de bördor hon burit, hennes förtvivlan, vrede eller okunnighet?

Hur länge bör då denna övning vara? Svar: Livet ut. Så svår är den, så viktig förblir den.

Martin Lönnebo, er medvandrare och träningskamrat.

Ur Amos nr 4/06

Så lugnar du kropp och sinne

Nu är det allvar. Här kommer de första övningarna i biskop Martin Lönnebos träningsprogram för själen.

Käre vän.

Här är vår första övning. Jag känner mig högtidlig som lärarinnan som kommer till sin första lektion. Hon vet att hon möter idel nya ansikten, där vart och ett av dem döljer en hel värld. Hur ska det gå?

Vid detta vårt första möte ska jag tala om den yttre miljön samt ge tre enkla övningar till nästa gång. Det är mycket bra om du kan bygga en ”småkyrka” hemma, ett ”andligt gym”, som hjälp till andakt. En del av er kan ha ett ”vackert hörn” med ett litet altare och en ikon som ni kan tända ljus framför. Andra har lärt sig sätt att lugna ner kropp och sinne. Men väldigt många av oss har svårt att få den ro som behövs. Därför rekommenderar jag att du skaffar dig radbandet Frälsarkransen. (Se nedan.) Tycker du att det verkar för barnsligt kan du klara dig utan.

Första övningen

Din uppgift är att till nästa övningspass varje kväll bedja Fader vår (eller Vår Fader) på ett meditativt sätt. Det tillgår på följande vis. Du följer de åtta runda pärlorna och ber meditativt med en liten paus för varje. Du griper pärlan mellan tummen och pekfingret. Märkvärdigt! Du blir stilla. Du erfar Gudomlig närvaro:

Gudspärlan: Fader vår som är i himmelen

Jagpärlan: Helgat varde ditt namn.

Doppärlan: TilIkomme ditt rike.

Ökenpärlan: Ske din vilja, såsom i himmelen så ock på jorden.

Bekymmerslöshetspärlan: Vårt dagliga bröd giv oss idag.

Kärlekspärlan I: och förlåt oss våra skulder

Kärlekspärlan II / Offerpärlan: såsom och vi förlåta dem oss skyldiga äro,

Nattens pärla: och inled oss icke i frestelse

Uppståndelsepärlan: utan fräls oss ifrån ondo.

Gudspärlan: Ty riket är ditt och makten och härligheten i evighet.

Amen.

Andra Övningen:

Nästa uppgift är att lära Helig Tystnad. Du börjar med någon minut, och övergår till fler allt efter som Stillheten infinner sig. Du griper tag i de tre Hemlighetspärlorna. Du säger:

O Heliga Tystnad

du är havet omkring Guds tron

det evigt stilla och lysande

Du följer din lugna andning. Du förnimmer att du är nära Gud, som vet allt men ändå förblir din. Du låter ljuset från Tronen lysa över dig. Det skiner över Hemlighetspärlorna där dina kära finns, dina drömmar, dina förböner för allt och alla. Och all din tacksamhet....

Tredje Övningen:

Du avslutar med att meditativt nedkalla Guds välsignelse över allt och alla. Du brukar de avlånga Tystnadspärlorna, som ger en särskild innebörd åt din välsignelse. Och den kommande natten får du sova innesluten i den Guds frid som övergår allt förstånd:

Tystnadspärlan efter Gudspärlan: Herren välsigne oss

Efter Doppärlan: och bevare oss.

Efter Ökenparlan: Herren låte sitt Ansikte lysa över oss

Efter Bekymmerslöshetspärlan: och vare oss nådig.

Efter Kärleks, Hemlighets och Nattens pärlor: Herren vände sitt ansikte till oss

Efter Uppståndelsepärlan: och give oss frid.

Grip Gudspärlan och säg: I Guds, Faderns, Sonens och den helige Andes namn. Amen.

Det kan vara klokt att klippa ut denna övning och lägga den på altare eller nattduksbord.

Er medvandrare och träningskamrat

Martin Lönnebo