Askonsdag 14/2 2024

 

Storpastorat

Ungas engagemang får inte plats i storpastoraten. Debatt 31 JANUARI 2024

Noa Edwardsson, Clara Olsson, Pelle Eriksson, Ebba Lindkvist, Iris Borg Rundqvist, Santino Wedin, Thea Ringborg, Axel Hellstrand, Mårten Bjöörn, Selina Lundin, Hannes Tegerstrand

I storpastorat fördelas personalresurser över många olika kyrkor och verksamheter. Där finns det mindre av ungas viljor och idéer, skriver debattörerna

Frågan om storpastorat i Svenska kyrkan är mycket omdiskuterad. Två inkomna motioner om utvärdering till förra årets kyrkomöte har styrts ner med motiveringen att en omfattande kartläggning inte är genomförbar. Det målas upp många olika bilder om läget, med ett viktigt perspektiv saknas: Vad har storpastoraten inneburit för alla de barn och unga som har vuxit upp i och bor i dem? Vi unga påverkas i allra högsta grad, och här är våra erfarenheter.

Som barn och unga i kyrkan blir vi allt för ofta mottagare av kyrkans verksamhet, inte delaktiga i den. Trots att församlingar gör sitt bästa för att möta behov och önskemål från de unga församlingsborna, saknas grundläggande förutsättningar för initiativ och engagemang i de redan satta ramarna. Storpastoraten planerar sin verksamhet på en högre nivå, ibland efter en övergripande församlingsinstruktion. Att hela tiden vara målgrupp för en färdig “verksamhetsmall” utan att själv få vara med och forma den ger ingen känsla av delaktighet och utrymmet för spontanitet krymper. När verksamhet förläggs över stora områden i några få av alla pastoratets kyrkor, försvinner den närhet som behövs för att unga ska kunna känna tillhörighet och sammanhang. Stärker det engagerade unga? För oss är erfarenheten det motsatta.

I storpastorat fördelas personalresurser över många olika kyrkor och verksamheter. Där finns det mindre av ungas viljor och idéer. Processen att starta till exempel en ungdomsmässa blir avskräckande när det ska skickas lokalbokning, planeras möten, läggas om tjänster och så vidare. Vi saknar möjligheten att kunna säga “Jag/vi skulle vilja ha en mässa med…” till våra ledare. Vad blir förutsättningarna för ungas engagemang annars? Få, om några alls.

Många gånger får man höra ordet nej. Nej, vi har inte rum för den idén. Nej, ni får inte starta den gruppen. Nej, ert engagemang får inte plats. Det är svårt att få umgås spontant i församlingshemmen, när det inte går att få en nyckel dit. Hur ska unga uppleva att kyrkan tillhör dem när de inte får förtroende att få vara i kyrkans lokaler?

För att skapa och bygga ungas engagemang, tillhörighet och delaktighet krävs ledare och förebilder som förstår och kan möta de barn och unga som bor i området. Då krävs en långvarig lokal förankring i församlingen. När församlingsanställda ska verka i stora områden eller byts ut för ofta, blir det svårt att bygga de bryggor som kan ta till vara på engagemanget som väcks i stunden och som kan nå ut till unga där de är.

Om barn och unga inte ska återgå till ett sällsynt inslag i församlingslivet så borde de ges rätt förutsättningar, oavsett vilken församling eller vilket pastorat de växer upp i. Bristen på kontinuitet omöjliggör ett fördjupat engagemang på längre sikt. Med storpastoraten kommer en anonymitet och utbytbarhet som inte stimulerar vare sig tillhörighet eller långsiktighet i församlingarna. Kan nyttan verkligen bara mätas i sådant som går att mäta; antal begravningar, antal dop, antal besökare?

För att barn och ungas engagemang ska byggas måste det ges förutsättningar och utrymmen i det lokala, där relationerna och mötena finns. En stadig ledare, ett utrymme för idéer och ett omsorgsfullt förtroende för unga behövs nu!

Noa Edwardsson
Clara Olsson
Pelle Eriksson
Ebba Lindkvist
Iris Borg Rundqvist
Santino Wedin
Thea Ringborg
Axel Hellstrand
Mårten Bjöörn
Selina Lundin
Hannes Tegerstrand

Alla helgons dag 2023

Medan namnen på årets avlidna lästes upp i Vårfrukyrkan under kvällens minnesstund, öppnade jag psalmbokens evangelietexter.

Utan att se efter vart pennan hamnade stack jag in den bland de grå bladen och satte pekfingret på en sida utan att titta.

Fingret pekade då på Psaltaren 39.

Herre, lär mig inse att jag skall dö

och hur få mina tillmätta dagar är,

inse att jag är förgänglig.

En handfull dagar är allt du ger mig,

för dig är min livstid ett intet.

Bara en vindfläkt är människan,

som en skuggbild vandrar hon kring.

Bara en vindfläkt är skatterna hon hopar,

hon vet inte vems de en gång skall bli.

Svenska Kyrkan

John Skogman: Svik inte kyrkan för pengar

När samhället ger upp – då finns kyrkan där. Och när hemska saker inträffar så ses vi i kyrkan. Jag hoppas att 2023 blir året då folk tar sitt förnuft till fånga och slutar lämna Svenska Kyrkan, skriver John Skogman.

Det är förstås upp till var och en att använda sina pengar som de vill och stödja vilka organisationer de önskar. Men ibland bör man överväga vilket bidrag man egentligen ger till något som är större än en själv, skriver John Skogman. Foto: TT

Så var vi där igen, mina vänner. Årets stora egoistgala närmar sig med stormsteg. Den första november – dagen då Sveriges mästare i snålhet ska koras. Jag misstänker att det sitter ett stort kryss i alltför många almanackor runt om i landet för att märka ut dagen då man senast bör ha kastat in handduken i Svenska Kyrkan för att slippa kyrkoskatten nästa år.

Ser ni den absurda paradoxen? Alla dessa självutnämnda ”Sverige går åt helvete”-skrikare, som samtidigt på grund av sin egen snikenhet, ser till att uppnå just det. Jag skulle nog vilja säga att det inte finns något jag respekterar mindre än människor som sviker kyrkan bara för att spara några slantar. Ni är en del av anledningen till att Sverige går utför. Så, alla ni som gått ur kyrkan och sen står där och gnäller över tillståndet i Sverige kan vänligen ta ert gnäll och ställa er sist i kön.

DET FINNS BARA EN ANLEDNING

Sverige har en lång historia av att vara ett kristet land, och våra grundvärderingar har rötterna i kristendomen, vilket faktiskt har fungerat ganska väl. Men idag är det tyvärr så att endast cirka hälften av befolkningen är medlemmar i Svenska Kyrkan. Visst, en del av det kan vi skylla på invandringen av personer med annan religiös tillhörighet, men den största andelen beror på att folk själva valt att kliva ur.

Man kan fundera på varför så många gör det och försöka hitta en mängd olika anledningar. Men handen på hjärtat så finns det oftast bara en enda orsak: de vill inte betala kyrkoskatten. Så enkelt är det. Om du är medlem så går 1% av din lön direkt till kyrkan. Och det är där den snikne frågar sig vad man får i utbyte för det? En hel del enligt min mening.

KYRKOSKATTEN ÄR SOM HEMFÖRSÄKRINGEN

Jag tycker att kyrkoskatten skulle ses på samma sätt som en hemförsäkring. Nej, du går inte runt varje dag och känner att du ”tjänar på” att du har en hemförsäkring. Men den dagen något händer med din bostad så struntar du i vad det har kostat dig. Var är vi när det inträffar hemska händelser i skolor eller samhällen? Jo, i kyrkan.

Ibland önskar jag att jag kunde stå utanför och be om att få se medlemskort för att kontrollera vilka som ”slinker in”. Men så fungerar inte kyrkan. Alla är välkomna, även de som kanske inte förtjänar det. Det samma gäller för skolavslutningar och julfiranden.

Och likadant är det med de hemlösa. När alla andra har gett upp om dem för länge sedan, vem är det som öppnar sina toaletter eller erbjuder duschar och delar med sig av en ostmacka? Du vet redan svaret. Eller när kommunen återigen brister i sina ansvarsområden, då är det kyrkan som ordnar med öppna förskolor för föräldrar med små barn eller eftermiddagsaktiviteter för ungdomar. Jag kan fortsätta ge exempel, men du förstår poängen. När alla andra sviker finns det en organisation som verkligen tror på människan.

Så låt oss då syna de vanligaste bortförklaringarna som egoisterna använder för att rättfärdiga sitt beslut att lämna den flera hundra år gamla svenska traditionen att vara en del av Svenska Kyrkan.

”18 AND LIFE” (SKID ROW)

”Det första jag gjorde när jag fyllde 18 var att kasta ut kyrkan”, är en typisk ursäkt som ofta framförs med en sorts snobbig stolthet, som om det vore en prestation. Men kom igen, nämn ett annat beslut du tog som nybliven 18-åring som var så klokt och genomtänkt? Rent vetenskapligt var varken din förmåga att se långsiktiga konsekvenser eller hindra impulser fullt utvecklad.

Din tankeförmåga sträckte sig max till att en besparing på 1% av lönen skulle innebära fler öl på sista raden. Däremot finns det ju hopp om att du utvecklats sedan dess, så att inte skämmas över detta ungdomens misstag är märkligt.

GUDSFÖRNEKAREN

”Jag tror inte på Gud” är en annan klassisk ursäkt som flitigt används för att slippa kyrkoskatten. Det påminner mycket om samma människor som drevs att smita från TV-licensen med lögnerna ”jag tittar ändå aldrig på TV.” Oavsett detta fanns alltid en TV som stod på i deras bostäder. Varför inte vara ärlig? Ingen vet säkert om Gud existerar eller inte, och det finns både kloka människor som tror på Gud och kloka människor som inte gör det.

Poängen är inte om Gud finns eller inte, utan att ha en grundläggande tro på att vi inte ska ta mer än vi ger. Att inte alltid vara den som snor den sista smulan, utan att faktiskt vilja bidra till att skapa ett bättre samhälle. Inte bara gnälla om det. Och som en komiker tillika ateist en gång sa: ”man får hoppas att man har rätt i den här frågan, för det är en tråkig sak att ha fel om.”

”Jag donerar pengar på andra sätt”, är något som ofta hörs från de som har lämnat kyrkan. Det hade varit fantastiskt om det vore sant, för det hade ju omkullkastat min tes om att utträdet i grunden bara syftar till att spara några procent på sin skatt. Men jag vill gärna träffa den person som gått ur kyrkan för att istället nitiskt säkerställer att minst 1% av inkomsten landar hos Läkare utan gränser eller Amnesty. Jag vågar lova att du inte hittar dem även om du letar med ljus och lykta.

Jag vet. Vi lever i ett fritt samhälle. Det är förstås upp till var och en att använda sina pengar som de vill och stödja vilka organisationer de önskar. Men ibland bör man överväga vilket bidrag man egentligen ger till något som är större än en själv. Låt oss hoppas att 2023 blir året då färre personer än tidigare väljer att lämna Svenska Kyrkan. Amen!

Folkkyrkan

Lagen om Svenska kyrkan och kyrkoordningen slår fast att Svenska kyrkan ska vara en ”öppen folkkyrka”. En kyrka med låga trösklar som har rum för alla, för den sökande och tvivlande likaväl för den som är mera trosviss. Det ger uttryck för en hälsosam öppenhet.

Svenska Kyrkan ska skötas organisatoriskt som ett aktiebolag!

Kyrkoherden är verkställande direktör och kyrkorådet är styrelsen

Församlingsrådet är den lokala styrelsen när flera församlingar ingår i pastoratet

Kyrkofullmäktige är den högsta beslutande instansen på samma sätt som bolagsstämman, kommunfullmäktige, regionfullmäktige och riksdagen är. 

I kyrkofullmäktige tas de för verksamheten avgörande besluten och därför måste alla underlag från kyrkorådet, församlingsrådet och de olika arbetsutskotten vara fullständiga, tydliga och transparenta.

De dimridåer som av olika skäl läggs ut för att dölja svaga underarbeten, jäv eller korruption, ska skingras handfast!

Lag (1998:1591) om Svenska kyrkan

SFS nr: 1998:1591

Departement/myndighet: Socialdepartementet

Utfärdad: 1998-11-26

Ändrad: t.o.m. SFS 2009:1234

Ändringsregister: SFSR (Regeringskansliet)

Källa: Fulltext (Regeringskansliet)

Innehåll:

Övergångsbestämmelser

Svenska kyrkan som trossamfund

1 §   Svenska kyrkan är ett evangelisk-lutherskt trossamfund som framträder som församlingar och stift. Svenska kyrkan har också nationella organ.

2 §   Svenska kyrkan är en öppen folkkyrka, som i samverkan mellan en demokratisk organisation och kyrkans ämbete bedriver en rikstäckande verksamhet.

3 §   Svenska kyrkan får förvärva rättigheter och ta på sig skyldigheter samt föra talan vid domstol och andra myndigheter.

Samma rätt har var för sig Svenska kyrkans församlingar, sammanslutningar av församlingar (kyrkliga samfälligheter) och stift.

Organisatorisk uppbyggnad

4 §   Församlingen är lokal enhet inom Svenska kyrkan och omfattar de personer som tillhör Svenska kyrkan och är bosatta inom församlingens område.

Församlingens grundläggande uppgift är att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission.

Det kan också finnas icke-territoriella församlingar.

5 §   Stiftet är regional enhet inom Svenska kyrkan och omfattar församlingarna inom stiftets område.

Stiftets grundläggande uppgift är att främja och ha tillsyn över församlingslivet.

För varje stift skall det finnas en biskop.

6 §   Kyrkomötet är Svenska kyrkans högsta beslutande organ.

Kyrkomötet får inte besluta i sådana enskilda frågor som det är en församlings eller ett stifts uppgift att besluta i.

Kyrkoavgift

7 §   Den som tillhör Svenska kyrkan skall betala lokal och regional kyrkoavgift.

8 §   Församlingen beslutar om lokal kyrkoavgift. Om församlingen ingår i en kyrklig samfällighet, får samfälligheten besluta om hela eller del av avgiften.

Stiftet beslutar om regional kyrkoavgift.

Kyrklig egendom

9 §   Prästlönefastigheter och prästlönefonder (prästlönetillgångar) har till ändamål att bidra till de ekonomiska förutsättningarna för Svenska kyrkans förkunnelse.
Endast avkastningen får användas för ändamålet.

Prästlönetillgångarna skall förvaltas av Svenska kyrkan såsom självständiga förmögenheter. Regeringen får besluta om tillsyn av förvaltningen.

Förmögenheten skall vara placerad på ett godtagbart sätt.

Rätten att ta del av handlingar

10 §   Bestämmelser om rätten att ta del av Svenska kyrkans handlingar när det gäller vissa verksamheter finns i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400).
Lag (2009:478).

11 §   Även utöver vad som följer av 10 § skall var och en ha rätt att ta del av Svenska kyrkans handlingar. Denna rätt får begränsas bara om det är särskilt motiverat med hänsyn till
   1. skyddet för enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden,
   2. Svenska kyrkans ekonomiska intresse, eller
   3. något synnerligen väsentligt intresse.

Kyrkans arkiv

12 §   Svenska kyrkans arkiv bildas av de handlingar från Svenska kyrkans verksamhet som avses i 11 §.

Svenska kyrkans arkiv skall bevaras, hållas ordnade och vårdas så att de tillgodoser
   1. rätten enligt 11 § att ta del av kyrkans handlingar,
   2. behovet av information för rättskipning och förvaltning, och
   3. forskningens behov.

Vid arkivbildningen och arkivvården skall beaktas att Svenska kyrkans arkiv är en del av det nationella kulturarvet.

Överprövning

13 §   Beslut som innebär att någon inte får ta del av sådana handlingar som avses i 11 § överprövas på det sätt som Svenska kyrkan bestämmer. I den utsträckning som Svenska kyrkan bestämmer får också andra beslut överprövas.

För att inom Svenska kyrkan ytterst pröva frågor enligt första stycket skall ett särskilt organ inrättas. Ordföranden i detta organ skall vara eller ha varit ordinarie domare.

Skyldighet att lämna uppgifter

14 §   Svenska kyrkan ska till det register som avses i 7 § lagen (1998:1593) om trossamfund lämna uppgifter om
   1. stadgar,
   2. indelning i församlingar, kyrkliga samfälligheter och stift, och
   3. en kontaktperson som är behörig att företräda Svenska kyrkan i frågor om registrering samt kontaktpersonens namn, postadress och personnummer eller samordningsnummer eller, om sådana nummer saknas, födelsedatum. Motsvarande uppgifter får lämnas för varje församling, kyrklig samfällighet eller stift.

Ändringar i något av dessa förhållanden ska genast anmälas för registrering.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om avgifter i ärenden enligt denna bestämmelse. Lag (2009:1234).

Övergångsbestämmelser

1998:1591

Föreskrifter om ikraftträdande av denna lag meddelas i lagen (1998:1592) om införande av lagen (1998:1591) om Svenska kyrkan.

Livsbejakelsens etik

 

Livsbejakelsens etik manar till universell kärlek

Albert Schweitzer, Nathan Söderblom och Martin Lönnebo bejakade andra religioners vishet, såg Gud i varje människa och inlät sig inte i konflikter. Biskop emeritus Jonas Jonson skriver om tre mystikers möte.

KAJSA SÖDERBERG kajsa.soderberg@kyrkanstidning.se

EN APRILDAG 1920 promenerade Nathan Söderblom och Albert Schweitzer under samma paraply genom Uppsala. De samtalade om den föreläsning Schweitzer just hållit på universitetet. På Söderbloms uppmaning hade han för första gången offentligt presenterat sina tankar om ”vördnad för livet”.

Schweitzer (1875–1965) var en av världens mest berömda, beundrade och omskrivna personer. Han var sin tids Franciskus, lätt igenkänd på sina valrossmustascher och pliriga ögon. Innan han fyllt 30 hade han gjort sig känd som en framstående Bachtolkare, som Jesusforskare och filosof. Han doktorerade i teologi, filosofi och medicin och kunde ha gjort en lysande akademisk och musikalisk karriär.

I stället valde han att bli läkarmissionär i vad som då var Franska Ekvatorialafrika men nu heter Gabon. I Lambarene, mitt i regnskogen fjorton dagsresor med flodbåt från kusten, byggde han tillsammans med sin hustru Helene Breslau ett enkelt sjukhus.

De hann knappt börja sitt arbete förrän första världskriget bröt ut. Att Schweitzer var tysk medborgare begränsade hans rörelsefrihet. Snart fördes han till Frankrike som krigsfånge.

ÄRKEBISKOP NATHAN Söderblom spårade upp honom och bjöd honom till Uppsala för att hålla Olaus Petriföreläsningar. Schweitzer och Söderblom fann omedelbart varandra. De hade båda studerat vid Sorbonne på 1890-talet, var moraliskt drivna handlingsmänniskor, musikaliska långt utöver det vanliga, två universalgenier kallade till tjänst. De ville göra Guds rike synligt och gav aldrig upp hoppet om fred. Båda var mystiker som (med Söderbloms terminologi) satte en världstillvänd ”personlighetsmystik” högre än försjunkenhetens ”oändlighetsmystik”.

Schweitzer kom sjuk, skuldsatt och utfattig. Hans sjukhus låg i ruiner och han såg inga möjligheter att återvända. När Söderblom fick höra om hans svåra belägenhet såg han till att Schweitzer kunde resa Sverige runt och ge orgelkonserter, berätta om Lambarene och samla in pengar. Han betalade sina skulder, återvände till Afrika och byggde upp sjukhuset på nytt. En svensk stödkommitté gav under många år stora bidrag till Lambarene. Schweitzers skildringar av sitt arbete i Afrika fick spridning och den ena biografin efter den andra översattes till svenska.

I BÖRJAN av 1950-talet stötte Martin Lönnebo på en av dessa böcker. Den var skriven av den franske musikkritikern Jacques Feschotte. Jag har fått den av biskop Martin. Boken är sönderläst och full av understrykningar och kommentarer med hans vingliga handstil, särskilt till avsnitten som handlar om Schweizer som filosof och mystiker och om hans etiska princip ”vördnad för livet”.

Läsningen fick Lönnebo att välja Schweitzers etik som ämne för sin religionsfilosofiska doktorsavhandling Albert Schweitzers etisk-religiösa ideal, som han försvarade vid Uppsala universitet. Där hade Schweizer 44 år tidigare för första gången utvecklat sin allmänmänskliga etik om människans ansvar för allt liv på jorden. Disputationen ägde rum 1964, året innan Schweitzer avled i Lambarene 90 år gammal.

Lönnebos bok Religionens fem språk, som kom ut 1975 (nyutgiven av Verbum 2022), är en grundritning till hans teologi, gudsbild och människosyn. I kapitlet om erfarenhetens språk återvände Lönnebo till Schweitzer, som han räknade bland världens stora mystiker. I samma kapitel skrev han också om Dag Hammarskjöld, som lärde känna Schweizer i ärkebiskopsgården 1920 och tog djupa intryck av honom, och om den för de flesta okände skomakaren Hjalmar Ekström i Helsingborg.

SCHWEITZER HADE ägnat många år åt att studera västerlandets antika och moderna filosofi men även indiskt och kinesiskt tänkande. Som Jesusforskare och präst var han djupt rotad i kristen teologi men övertygad om att det fanns en etik som gick utanför det mänskliga förnuftets råmärken och hade obegränsad räckvidd alldeles som den livsvilja ur vilken den var född. Han hade länge sökt en formel för en sådan etik när den plötsligt kom till honom som insikt eller som en inre upplysning.

Det hände en septemberdag 1915 när Schweitzer satt på den lilla flodångarens däck och tänkte och skrev: ”När vi vid solnedgången tog oss fram genom en hjord av flodhästar, kom alldeles oförberett uttrycket ’vördnad för livet’ till mig. En järnport öppnade sig och vägen blev synlig i snårskogen. Nu hade jag givits en tanke som rymde både bejakelsen av världen, livet och etiken, det ena vid sidan av det andra. Nu visste jag att det fanns en rationell grund för en världsåskådning som förenade en etisk hållning till världen och livet och förenade den med civilisationens ideal.”

Han hade funnit sammanhang och mening när han antecknade: ”En människa är moralisk endast om livet som sådant är heligt för henne, växters, djurs och andra människors liv, och när hon offrar sig själv för allt liv som är i behov av hjälp”.

Han fortsatte: ”Jag är liv som vill leva, och jag existerar bland liv som vill leva. Det mänskliga samvetet rymmer ett medvetande om och en medkänsla för andra varelsers vilja att leva. Viljan-attleva är både en evolutionär nödvändighet och en personlig andlig relation till universum. Etiken springer fram ur nödvändigheten av att respektera andra varelsers önskan att existera.”

Schweizer delade sin upplevelse med de stora mystikerna. Lönnebo beskrev den som den ”rening” och ”upplysning” som förutsatte lång inre kamp och utblottelse. De tre orden vördnad för livet sammanfattade en existentiell, enkel och universell etisk sanning. De rymde mänsklighetens ackumulerade visdom och angav ett religiöst grundmönster som omslöt alla profana delmönster.

LIVSBEJAKELSENS ETIK hade rötter i många kulturer men framför allt hos Jesus av Nasaret och hans efterföljare. Den manade till universell kärlek.

Filosofin och etiken måste börja i mänskliga erfarenheten. Allt arbete och all forskning måste vägledas av en etik som vidgade gränserna för människans solidaritet med andra varelser och inkluderade ett värn av allas liv. Långt innan ekologi blev ett vetenskapligt forskningsområde och bevarandet av arternas mångfald blev en global överlevnadsfråga insåg Schweitzer att allt levande var beroende av vartannat.

”Vördnad för livet” handlade ytterst om ett både andligt och rationellt sätt att leva och överleva. Och Schweitzer levde som han lärde. Han vårdade djur och växter, antiloper och fåglar åt ur hans hand. Efter Hiroshima blev han en hängiven motståndare till kärnvapen. 1952 tilldelades han Nobels fredspris.

Schweitzer uppfattades på sin tid som godhetens och humanitetens ikon. Han förenade ödmjukt sitt musikaliska konstnärskap och sin omätliga lärdom med ett självuppoffrande liv bland de fattigaste av de fattiga. Han översatte sin evangeliska kristendom till konkret omsorg om de lidande. Hans protest mot kolonialism, fascism och militärt maktspråk, och hans gränslösa öppenhet mot andra kulturer gjorde ett bestående intryck.

Han förblev Linköpingsbiskopens förebild. Martin Lönnebo var själv en konstnär, teolog och filosof som prisade Gud för världens skönhet och välsignade människors godhet. Han vördade livet och uppfattade Gud som den bestående enheten i världens oändliga mångfald. Schweitzer levde och dog i Afrika.

LÖNNEBO, SOM själv en gång tänkt sig att bli missionär, vigde sitt liv åt jordens räddning genom att människan återupptäckte världens helighet. I årtionden ägnade han sig åt miljöarbete.

I tal och skrift predikade han omvändelse till ett annat sätt att leva för att – om möjligt – medverka till att rädda den sköra planeten Tellus – det hem som vi delar med miljoner andra arter i ett oändligt kosmos. Han vandrade över gränslösa vidder och blickade ner i tillvarons mörka djup. Han talade om den Outsäglige på ett förunderligt vackert språk, fullt av finurliga formuleringar och djärva bilder.

I Det visa hjärtat (1989) läser jag: ”Människan är jordens präst. Hennes skönaste uppgift är att välsigna, helga allt skapat, celebrera kosmos mässa och välsigna Skaparen, människans mest gudomliga gärning. O, må Skapelsens mässa, med människan som celebrant, ljuda från jorden som vore den universums altare.” Det är svårt att tänka sig ett större uppdrag.

Jag hade skrivit en biografi om Gustav Aulén. Då ringde biskop Martin. Det var mitt i sommaren. ”Nu måste du skriva en bok om Nathan Söderblom. Han håller ju på att glömmas bort”, sa han. Jag hade andra planer, men Martin återkom dag efter dag. Till slut sa han med humor och milt allvar: ”Vi och den helige Ande hava beslutat att du skall göra detta.” Jag gav mig och lovade att göra ett försök.

Martin följde mitt arbete med den vänliga uppmuntran som kännetecknade honom.

DET VAR Söderblom som hade inbjudit Schweitzer till Sverige för att föreläsa om sin universella etik och som personligen sett till att tusentals människor i Sverige fick höra denne mästare spela orgel och berätta om sitt arbete i Afrika. Lambarene räddades. Orden om ”vördnad för livet” fick spridning.

I förlängningen bestämde detta Lönnebos egen väg. Han fördjupade sig i Schweizers etik och såg sedan till att hans tankar genom Martins egna böcker stillsamt vattnade den svenska kristenhetens andliga trädgårdar. Han lärde människor att öva den uppmärksamhet man behöver för att känna den himmelska doften av alltings enhet i Gud. Detta förklarar möjligen hans iver att bevara minnet av Söderblom levande.

Tillsammans med Schweitzer och Söderblom, bejakade Lönnebo den vishet han mötte i andra religioner, såg Gud i varje människa och inlät sig inte i konflikter. Han gav kyrkan ett nytt språk och oss alla hjälpmedel som förbereder oss för de stora förändringar som väntar. De tre var ”personlighetsmystiker” som prisade Gud genom att med arbete och liv tjäna Enheten, Barmhärtigheten och Visheten.

Ända till slutet av sitt liv fortsatte Martin att regelbundet ringa för att ”växla några ord med en broder i jämmerdalen”. Men framför allt för att påminna om vår kallelse att be om vishet, leva i nåden och bevara vårt hopp.

FAKTA

Jonas Jonson

● Tidigare biskop i Strängnäs, teologie doktor och docent i missionsvetenskap, biträdande generalsekreterare i Lutherska världsförbundet.

● Disputerade på en avhandling i missionsvetenskap om lutherska missionsorganisationer i Kina.

● Har bland annat skrivit: Gustaf Aulén. Biskop och motståndsman och Jag är bara Nathan Söderblom, satt till tjänst.