Jesus – Julafton 2021

White Christmas

The bright side

Track Santa

Cecilia Wassén, docent i Nya testamentets exegetik, alltså metodisk tolkning av texten, söker i sin forskning efter den okände, historiske Jesus. Hon säger att hon fascineras av hans mångsidighet och orädda karaktär. Men födelseberättelserna om honom är rena legender, säger hon.

Jakten på det okända: Hon söker den verklige Jesus

Sannolikt är han världens mest kände person. Ändå är hans verkliga liv i hög grad okänt och berättelsen om hans födelse en saga. Det menar forskaren Cecilia Wassén, som vigt sin forskargärning åt jakten på den okände Jesus och hans samtid.

Säkert har du hört om hur Jesus föddes i en krubba i Betlehem. Dit hade Josef och Maria tagit sig från hemstaden Nasaret efter den romerska kejsarens påbud att hela världen skulle skattskrivas.

Så berättas det i Lukasevangeliet i Nya testamentet. Men, hände sig det här verkligen? Och vem var och blev den där Jesus som det berättas om?

– Jesus var en känd predikant och framgångsrik helare som lockade människor, det kan vi nog sluta oss till. Men berättelserna om hans födelse är rena legender utan historisk förankring, säger Cecilia Wassén, docent vid Teologiska institutionen på Uppsala universitet.

I den traditionella julkrubban samsas inslag från födesleberättelsen enligt Matteus, med inslag från Lukasevangeliet, som om de vore en berättelse.

Tillsammans med en annan bibelforskare, Tobias Hägerland vid Göteborgs universitet, gav hon häromåret ut boken "Den okände Jesus, berättelsen om en profet som misslyckades". I kyrkliga kretsar väckte den viss uppståndelse och debatt. Boken "rör sig på ett gungfly av hypoteser", skrev exempelvis den kristna nyhetstidningen Världen i dag och menade att den aldrig skrivits om Jesus i själva verket inte varit världshistoriens främsta profet.

Genom historievetenskapliga, kritiska metoder för att granska källorna, framför allt Bibelns fyra evangelier, och genom att sätta dem i sitt judiska sammanhang försöker forskarna mejsla fram den historiske Jesus.

Avgörande är just att förstå den tid Jesus levde i och den judendom han predikade, menar Cecilia Wassén. Läran om Jesus som Guds son var judisk ända till den dag då så många icke-judar sällat sig till den att judarna blev i minoritet.

Vem skulle du säga att Jesus var?

– En enkel man från ett litet samhälle i Galileen, som på något sätt blir övertygad om att han är Guds verktyg och som viger sitt liv åt att sprida budskapet om att Guds rike är nära. Han måste ha varit ivrig, passionerad och besatt av att Guds rike var i annalkande, säger Cecilia Wassén.

Nyckeln till en förståelse av den historiske Jesus är att förstå han judiska samtid och den judendom han predikade. I synen på judendom och kristendom har det gjorts många fatala misstag i historien, menar Cecilia Wassén.

Men hur historien började vet vi alltså inget säkert om, för som historisk källa till kunskap är Lukas julevangelium inte värt mycket, menar hon.

Evangelierna skrevs mellan år 70 och 100. Då hade Jesus varit död i flera årtionden och fått följare som hyllade honom som frälsaren, Messias och Guds son. I sin bok liknar Cecilia Wassén och Tobias Hägerland evangelierna vid propaganda med det tydliga syftet att stärka anhängarna i tron och att locka nya.

Just födelseberättelsen stämmer bra in med hur legender om mäktiga män brukade vävas.

– Legender byggdes ofta upp runt stora män i efterhand. Inte sällan förknippades till exempel kejsares födslar med märkliga himlafenomen.

Av de fyra evangelierna är det två, Markus och Johannes, som inte berättar något om Jesus födelse. Hos de två andra, Lukas och Matteus, är berättelserna olika. Exempelvis pekar Cecilia Wassén på att Josef och Maria verkar bo i Betlehem enligt Matteus. Och vid julkrubban som många av oss har hemma kommer herdarna från Lukas och de vise männen från Matteus.

– Troligen föddes Jesus i sin hemort Nasaret, men Betlehem var viktigt för budskapet om en ny frälsare, eftersom det var kung Davids stad.

En kvinna tänder ljus i födelsekyrkan i Betlehem under en söndag i december. Men troligtvis föddes Jesus i sin hemstad Nasaret, tror forskaren Cecilia Wassén.

Skattskrivningen nämns bara av Lukas. Sådana förekom, men det finns enligt Cecilia Wassén ingen annan uppgift om en skattskrivning vid tiden för Jesus födelse. Dessutom är det osannolikt att alla skulle ha uppmanats att gå till sin stamfaders hemstad för att registrera sig, menar hon.

– Tänk vilken folkvandring det skulle ha blivit. Det är en absurd tanke.

Hennes slutsats blir att berättelsen om Jesu födelse är en "trevlig sägen och en fin legend" om en frälsare, gudomlig på något sätt, som kommer till jorden.

– Och det kan man ju tro på även om det inte gått till precis så här, säger Cecilia Wassén.

Men för många människor är det sanning att det här har hänt.

– Ja, men jag uppmanar alla att läsa berättelserna själva och jämföra.

Cecilia Wassén har tillsammans med en annan bibelforskare, Tobias Hägerland vid Göteborgs universitet, gett ut boken "Den okände Jesus, berättelsen om en profet som misslyckades."

I sin egen tid var Jesus förmodligen inte anmärkningsvärt omtalad eller känd. Flera predikanter hade följarskaror och budskap om att den yttersta dagen var nära.

– Man grep och straffade ju bara Jesus, inte hans lärjungar. Det måste ju betytt att man inte tog särskilt allvarligt på den rörelse han satt i gång, säger Cecilia Wassén.

Därmed är vi inne på formuleringen i boktiteln om Jesus som en profet som misslyckades. Meningen kan ju inte ha varit att Jesus – som skulle vara judarnas nya konung och världens frälsare – skulle dödas, menar Cecilia Wassén.

– Vi driver tesen att just den påsk när Jesus rider in i Jerusalem var tiden då han och hans anhängare trodde att den nuvarande onda tidsåldern skulle gå under och det nya gudsriket skulle komma, med Jesus som Guds ställföreträdande regent. Det är också därför han arresteras och avrättas just då, säger hon.


Det låter ju sektlikt?

– Ja visst. Jesus kräver ju väldigt mycket av sina följeslagare när han begär att de ska lämna allt och följa honom. Vi får aldrig höra vad fruarna till hans lärjungar tycker, men där var Jesus nog inte populär alla gånger.

Ofta kan akronymen Inri läsas på altarbilder som denna. Bokstäverna förkortar latinets "Jesus från Nasaret, judarnas konung". Den judiska tiden och livet är en viktig utgångspunkt för att förstå vem den historiska Jesus var, menar forskaren Cecilia Wassén.

I och med Jesus plötsliga död blir tron på uppståndelsen så oerhört avgörande i den kyrkliga teologin. Som Jesus förvandlade vatten till vin, förvandlar den hans gärning från misslyckad till lyckad. Men sådana mirakler måste avskrivas som förklaring till ett skeende av den som har ett vetenskapligt perspektiv, menar Cecilia Wassén, och lägger fram en möjlig förklaring till Bibelns vittnesuppgifter om att Jesus grav skulle ha varit tom:

– De som gick dit kanske råkade gå till fel grav, säger hon och förklarar att det fanns hundratals uthuggna klippgravar runt Jerusalem.

Cecilia Wassén uppmanar alla att läsa bibelns berättelser själv och jämföra texterna om Jesu liv där.

Undergörare eller inte, Jesus verkar i alla fall ha haft stor framgång när det handlat om helande, en konst som haft sina utövare i alla tider och kulturer. Cecilia Wassén ser inga skäl att betvivla att han verkligen sågs som en helbrägdagörare av Guds nåde.

– Placeboeffekten är i dag en välkänd effekt. En annan förklaring kan vara att malaria var en utbredd sjukdom i området, en sjukdom som ofta går fram och tillbaka. Blev man bättre i anslutning till att man sett Jesus så förklarade många det säkert med det, snarare än med sjukdomsbilden, säger hon.

Helandet kan ha haft en nyckelroll i Jesus utveckling tror Cecilia Wassén.

– Vi antar i boken att framgångarna som helare gör honom mer och mer övertygad om att han är utvald att utföra Guds uppdrag.

Hon fascineras av Jesus och hans mångsidighet. Han predikar, debatterar, undervisar, helar, är orädd, sätter sig upp mot auktoriteter och står på de utsattas sida.


Har du lärt känna honom?

– Nej, det kan jag inte säga. Vi kommer honom inte riktigt nära, det är ju inte hans egna texter. Vi får inte veta om han själv tvivlade någon gång. Men jag har kommit en bit på väg.

Kristendom och judendom är ju tro och inte vetenskap. Ändå ser Cecilia Wassén det som en viktig uppgift för forskningen att söka den historiska sanningen.

– Det här börjar med en historia om en person och blir en världsreligion. Då är det klart att det är viktigt att ta reda på vad som verkligen hände.

Jakten på det okända

I några reportage berättar UNT om Uppsalaforskares jakt på det okända. I senare delar ska vi bland annat få träffa forskaren som söker efter intelligent liv i rymden och doktoranden som jagar mörk materia vid Big bang-maskinen Cern i Schweiz, där protoner krockas med nära ljusets hastighet.

Cecilia Wassén är docent i Nya testamentets exegetik, alltså metodisk tolkning av texten. Förutom sin forskning om den historiske Jesus har hon forskat mycket om de så kallade Dödahavsrullarna.

Reformationen

Från Bibelfokus:

70 avgörande år för evangelisk tro i Sverige

Många känner till att Martin Luther den 31 oktober 1517 offentliggjorde sina 95 tester, vilka främst riktade sin udd mot Katolska kyrkans avlatshandel (= försäljning av ”nåd” för att på den tiden finansiera bygget av St. Peterskyrkan i Rom). Från denna dag räknar man att reformationen startade. Sedan spred sig reformationen snabbt till Sverige, inte minst genom bröderna Olaus och Laurentius Petri. Båda var utbildade i Tyskland och var präster. När Gustav Vasa blev utsedd kung i Sverige 1523 fick reformationen snabbt ett genombrott på grund av en rad olika beslut, beslut som vanligen var grundade på både religiösa, ekonomiska och maktpolitiska motiv. Vilka motiven nu än var så fick denna nyordning i Sverige en mängd positiva konsekvenser, inte minst på sikt. Man kan lätt konstatera att vi svenskar än idag njuter av frukterna från den svenska reformationen, men att vi trots det idag håller på att tappa fotfästet när det gäller förståelsen av till vilken välsignelse denna reformation har varit. Men låt oss inledningsvis se lite hur läget var i landet precis före Gustav Vasa.

Läget före Gustav Vasa i korthet

Sverige hade vid 1500-talet varit katolskt i 500 år. Kyrkan hade under dessa år inte endast tillförskansat sig stor religiös makt utan även politisk och ekonomisk. Kyrkan hade samlat på sig stora rikedomar och ägde i början av 1500-talet 20 % av all jord. Kronan (staten) ägde endast 6 %. Biskoparna hade fasta platser i riksrådet, de bodde i borgar och slott och hade egna beväpnade styrkor. Det fanns ca. 50 kloster i landet. Kronan var förhållandevis fattig och såg därför möjligheter i Kyrkans rikedomar.

Gustav Eriksson blir kung

Efter blodbadet i Stockholm kokade ilskan ute i landet. Gustav Eriksson (mer känd som Gustav Vasa) försökte i januari 1521 få igång ett uppror mot kung Kristian bland folket i Dalarna. Detta misslyckades och Gustav kände sig tvungen att fly mot Norge. I Lima socken hann några dalkarlar upp honom och bad honom återvända, de hade nämligen nåtts av nyheten om fortsatta blodbad i flera andra större städer där kung Kristian var på eriksgata och samtidigt gjorde upp med motståndarna. Nu ville dalkarlarna trots allt att Gustav skulle leda ett uppror mot kungen. Gustav valdes snabbt till Dalarnas hövitsman och när fler och fler anslöt sig till honom vann hans styrkor allt mer terräng. I augusti 1521 valdes han till riksföreståndare vid ett möte i Vadstena. Vid det här läget flydde många förnäma män till Danmark, bland dem ärkebiskopen Gustav Trolle – som Gustav Vasa beskrev som ”den nya påvens lem och djävulens ståthållare och troll”. 1523 avsattes Kristian II som kung i Danmark vilket ledde fram till att Gustav Vasa kunde väljas till kung i Sverige 6 juni 1523.

Riksdagen i Västerås 1527

På grund av ekonomiska problem i landet samt social och religiös oro, sammakallade Gustav Vasa till en riksdag i Västerås år 1527. Under denna riksdag fattades beslut som började inskränka den Katolska kyrkans makt och ägande av mark och gods i Sverige. Äganderätten till biskoparnas slott och borgar övergick till Kronan och biskoparnas väpnade grupper begränsades kraftigt. Kyrkans övriga ägande av jord och gods minskades kraftigt och överfördes också till Kronan. Detta innebar att antalet gårdar ägda av Kronan på kort tid ökade från 4000 till 18.000. Nyordningen innebar också att Gustav Vasa gjorde sig själv till Kyrkans överhuvud istället för påven. Under riksdagen bestämdes också att Guds Ord skulle predikas rent och klart, vilket gav utrymme för den lutherska förkunnelsen.

Ny kyrkoordning

År 1529 fastslogs att endast Bibeln skulle vara grunden för kunskap om Gud. 1531 blev Laurentius Petri utsedd till Sveriges förste evangelisk-lutherska ärkebiskop. 1536 beslutades att den svenska mässan skulle införas i alla landets kyrkor, samtidigt avskaffades bruket av rökelser och smörjelser. 1541 kom Gustav Vasas svenska Bibel ut, vilken främst byggde på Martin Luthers tyska bibelöversättning. 1544 gjordes ändringar av kyrkoritualen i reformatorisk riktning samtidigt som helgonkulten, pilgrimsfärder och själamässor förbjöds.

År 1571 kom en ny kyrkoordning som blev den första fullständiga kyrkoordningen och bekännelsetexten under reformationen. Den antogs på ett kyrkomöte i Uppsala 1572. År 1593 ägde Svenska kyrkans viktigaste kyrkomöte rum, vilket ledde till att Sverige fortsatte att vara ett land med en evangelisk-luthersk bekännelsekyrka. Under kyrkomötet beslutades att bl.a. katolicism och kalvinism skulle förbjudas då dessa lärosystem inte var förenliga med evangelisk tro (mer om detta viktiga kyrkomöte längre fram).

Följder av reformationen

Man kan med fog säga att det moderna Sverige fick sin start i och med Gustav Vasas nyordning och genom att reformationen då fick fäste i landet. Reformationen innebar en mängd förändringar inom Kyrkan vilka infördes mycket snabbt. Detta väckte till att börja med motstånd bland olika grupper ute i landet, inte minst bland bönderna. En stor fördel var att gudstjänsterna började hållas på svenska (från att ha varit på latin). Bibeln, Luthers katekes och många andra böcker översattes också till svenska. Katekesundervisning, husandakter och husförhör började hållas, och dessa var inte enbart en negativ börda för allmogen – så som det ofta presenterats – utan de innebar att den evangeliska trons grunder inpräntades i folket samt att en stor del av befolkningen lärde sig att läsa trots att det inte fanns någon reguljär skolgång. Detta bidrog också till landets positiva utveckling. Reformationen bidrog inte endast positivt inom det religiösa området utan på sikt även inom det politiska och ekonomiska.

Bibeln och den Augsburgska bekännelsen skulle vara normerande för tron och den svenska kyrkan.

Johan III:s katolskt inspirerade liturgi förkastades, och 1571 års kyrkoordning bekräftades.

Främmande trosbekännare skulle inte kunna erhålla ämbeten i riket.

Återöppnande av Uppsala universitet.

Kungens kyrkliga roll skulle vara som beskyddare.

Den enda kyrkliga lära som skulle tillåtas var evangelisk-luthersk tro, medan katolicism, kalvinism och zwinglism förbjöds.

Detta möte kan man säga satte sitt sigill på att Sverige skulle vara ett land med en evangelisk-luthersk tro och kyrka. Reformationen var i och med detta slutligen stadfäst i Sverige!

Olaus och Laurentius Petri

Bröderna Pettersson från Örebro enligt Wikipedia

Olaus Petri var den som reformarade den svenska kyrkan, han införde den svenska bibeln och satte kungen som den högsta makten. Genom dessa reformationer fick staten tillgång till biskopsstift och andra egendomar som tidigare tillhört kyrkan.


Olaus Petri föddes i Örebro som son till smeden Peter Olofsson och hans hustru Kristina Larsdotter. Efter studier vid Örebro trivialskola och i Uppsala fortsatte Olaus Petri sina studier i Tyskland, där han, efter en kort vistelse i Leipzig hösten 1516 inskrevs vid Wittenbergs universitet med tillnamnet Phase. Han mottog här avgörande intryck från Martin Luther, och promoverades 10 februari 1518 till filosofie magister. Troligen studerade brodern Laurentius Petri Nericius (Lars Pettersson från Närke) här med honom en kortare tid.

Han återvände till Sverige hösten 1518, blev kansler åt biskop Mattias Gregersson (Lillie) i Strängnäs och vigdes av denne till diakon 1520. Efter Stockholms blodbad, vars första offer var Mattias Gregersson och vars död Olaus Petri troligen var ögonvittne till, verkade han som lärare vid domkyrkoskolan i Strängnäs där han snart väckte uppmärksamhet och oro genom sina föreläsningar över Bibeln. Han fick en övertygad anhängare i sin överordnade Laurentius Andreæ och kom genom denne i kontakt med Gustav Vasa, som 1524 kallade honom till Stockholm som stadens sekreterare.

Han fick samtidigt rätt att predika i stadskyrkan, vilket blev betydelsefullt för hans arbete för reformationen. Den vann, trots häftigt motstånd, förvånande hastigt framgångar i Stockholm. Genom kungens beskydd avvärjdes biskop Hans Brasks försök till kyrkliga kraftåtgärder, då Olaus Petri 1525 avgörande bröt med den katolska kyrkorätten genom att gifta sig med Kristina, en borgardotter från Stockholm. Tillsammans fick de två barn: dottern Elisabeth född 1526 och sonen Reginald född 1527.

1526 framträdde Olaus Petri även som författare och inledde sin epokgörande litterära verksamhet med Sveriges första reformatoriska skrift Een nyttwgh wnderwijsning. Den samma år utgivna Thet Nyia testamentit på Swensko var huvudsakligen en översättning av Olaus Petri. 1527 följde Olaus Petris mot Peder Galle riktade Swar påå tolf spörsmål och stridsskriften mot Paulus Heliæ Swar uppå itt ochristerlighit sendebreff. Vid Västerås riksdag 1527 var Olaus Petri närvarande, och då hade reformationen hunnit få ett brett stöd bland befolkningen i staden. 1528 blev Olaus Petris rikaste produktionsår. Han inledde det med en predikan vid Gustav Vasas kröning, och författade även de religiösa skrifterna Een liten boock om sacramenten, Een liten boock i huilko closterleffwerne forclarat warder och Om Gudz ordh och menniskios bodh och stadhgar. Under de följande åren utgavs Een handbock på swensko (1529), Een lijten postilla (1530) som även innehåller En lijten chatechismus samt Then swenska messan (1531). En psalmbok, Swenska songer eller wijsor som Olaus Petri skall ha utgett 1526, finns inte bevarad men är känd genom ett omtryck 1530 och utkom i en utökad utgåva 1536. Som Stockholms stadssekreterare nedskrev han Tenkiebock ifrån 1524 till 1529.

1531 utsågs Olaus Petri till kungens kansler, en uppgift för vilken han var alldeles olämplig och han ådrog sig kungens missnöje. Han befriades redan 1533 från sin tjänst. Under de följande åren ägnade han dels åt att översätta Gamla testamentet till svenska, dels åt utarbetandet av sin svenska krönika (tryckt första gången i Schriptores rerum succiarum medii ævii, 1818).

Verket utmärktes av en för tiden ovanlig kritisk syn på glorifieringen av Sveriges forntid och dold kritik mot överheten, indirekt riktad mot kungen, vilket i kombination med öppen kritik mot kungen, formulerad 1539 i Emoot the gruffueliga eedher skärptes det redan spända förhållandet mellan dem till en fullständig brytning.

Olaus Petri blev 2 januari 1540 i Örebro, tillsammans med Laurentius Andreæ, dömd till döden för högförräderi. Anklagelsepunkterna omfattade: att ha författat en krönika kritisk mot kungen, att ha haft kontakter med oroselement bland Stockholms borgerskap, att han skulle ha försökt vädjat om benådning av den dödsdömde förrädaren Gorius Holste och för att ha känt till krutkonspirationen utan att berätta om den. Olaus Petri bestred anklagelserna då åtalspunkterna lästes upp, men sägs i domen utan att ha utsatts för tortyr bekänt att han känt till krutkonspirationen.

Domen omvandlades senare till dryga böter, och Olaus Petri togs sedan åter till nåder. 1542 anförtroddes han inspektoratet över Stockholms skolor och utnämndes 1543 till kyrkoherde i Stockholm. Olaus Petri prästvigdes först 1539 av strängnäsbiskopen Botvid Sunesson.[8] Under dessa senare år ägnade sig Olaus Petri främst åt prästgärningen. Helt upphörde dock inte hans författarskap: 1550 utgav han det första svenska skådespelet, Tobiæ comedia.

Efter Olaus Petris död beordrade Gustav Vasa att hans arkiv och manuskript skulle förstöras. Olaus Petri verkade också som rättsfilosof. Hans bäst kända juridiska verk är Domareregler, som enligt tradition ingår i Sveriges Rikes Lag och i Finlands lag. De trycktes första gången av Ericus Benedicti Schroderus och har sedan 1635 bifogats i tryckta upplagor Sveriges Rikes Lag.




Laurentius Petri var bror till den svenske reformatorn Olaus Petri, och son till smeden Peter Olofsson och Kristina Larsdotter. Genom att Petrus Magni vigde Laurentius Petri till biskop kom de svenska biskoparna att inneha en obruten apostolisk succession, något som dock bestrids av den romersk-katolska kyrkan (senast förmodligen – om än ej uttryckligen – i dokumentet Dominus Iesus från år 2000).

Laurentius Petris ungdom är höljd i dunkel. Första gången hans namn med säkerhet omnämns är 1527, då han på Gustav Vasas bekostnad sändes att studera vid tyska universitet, bland annat Wittenbergs universitet, men troligen hade han redan tidigare studerat där.

Efter sin hemkomst blev han först skolmästare i Uppsala.

Han valdes så på kyrkomötet i Stockholm 1531, sannolikt under påtryckningar från Gustav Vasa, till ärkebiskop av Uppsala stift och därmed för Sveriges dåvarande kyrkoprovins.

Laurentius Petri var mer försiktig än sin bror och vek undan för kungens krav då dessa blev för stora. Under de första åren kom hans tid främst att upptas av den nya bibelöversättningen, som utkom 1541.

Sitt första större inlägg i den kyrkliga frågorna gjorde han i sin 1533 skrivna Förklaring på Västerås recess och på ordinantan, där han utvecklade sitt kyrkopolitiska och kyrkoorganisatoriska program i motsats till kungens sätt att tillämpa recessen. Redan genom en så kallad förening 1533 begränsade Gustav Vasa ärkebiskopens befogenheten, och den beskars ytterligare under den tyska perioden, då kungens kroniska misstro och strävan efter att upplösa biskopsinstitutionen satte Laurentius Petris undfallenhet och seghet på prov.

Bland annat tvingades han själv som bisittare underteckna dödsdomen mot sin egen bror och Laurentius Andreæ 1540. Under mer en ett decennium fick Laurentius Petri finna sig i att vara skjuten åt sidan, sedan kyrkans främsta ledning 1539 överlämnats åt Georg Norman som superattendent. I tysthet verkade han för en återgång till den nationellt kyrkliga organisationen, utförde den betydelsefulla revisionen av de kyrkliga böckerna (handboken och mässboken) och fortsatte det arbete på en kyrkoordning som han under sin första ämbetstid påbörjat.

Georg Normans bortgång 1553 ställde Laurentius Petri på nytt i den kyrkliga ledningens medelpunkt. Han utvecklade under denna tid en omfattande litterär verksamhet, som under 20 år dominerade det svenska boktryckeriet, oaktat flera av hans skrifter trycktes först efter hans död. Flera av dem är ännu outgivna. Bland annat utgav han 1555 en omfattande postilla och 1557 Sveriges första nykterhetsskrift: Emoot dryckenskap. Hans förhållande till kungen var nu någorlunda gott, även om konflikter förekom. En sådan var Gustav Vasas giftermål 1552 med sin avlidna hustrus systerdotter, Katarina Stenbock, vilket Laurentius Petri motsatte sig som ingånget inom förbjudna led. Den Svenska krönika som Laurentius Petri fullbordade 1559 vann dock kungens godkännande. Han anlitades även av kungen för diplomatiska uppdrag, bland annat som ledare av en fredbeskickning till Ryssland 1557.

Under Erik XIVs regering ökade Laurentius Petris frihet. Det kyrkoordningsförslag, som han av Gustav Vasa hindrats att lägga fram, kunde nu framläggas för riksdagen i Stockholm 1562, och även om kungen inte stadfäste det, kunde Laurentius Petri verka för dess tillämpning i praktiken. Under några år upptogs hans intresse i hög grad av den konfessionella polemiken mot Dionysius Beurraeus och kalvinismen, som han bekämpade i en rad skrifter, bland annat Om någor stycker wårs Herras Jesu Christi nattward anrörandes, där den nya tysk-lutherska ortodoxien tydligt framträder och den svenska kyrkan för första gången uttryckligen betecknas som luthersk. Laurentius Petris verksamhet och intresse omfattade i övrigt alla det kyrkliga livets yttringar, med själavården som det centrala. Han ombesörjde nya upplagor av de kyrkliga böckerna (psalmboken 1567 med tillägg 1572 och den första katekesutgåvan 1567) och arbetade bland annat för kyrkomusikens höjande.

I tidens politiska konflikter visade han sin anpassning till den världsliga makten. Han dömde 1563 hertig Johan och var i det längsta lojal mot Erik XIV, men anslöt sig 1568 till hertigarna och dömde senare den forne kungen inte bara förlustig kronan utan även till döden. Sjuk och ålderstigen fick han se sitt livsverk krönt med seger, då den av Laurentius Petri själv utarbetade 1571 års kyrkoordning antogs på ett kyrkomöte i Uppsala 1572.

Laurentius Petri var gift med Elisabeth Didriksdotter, dotter till Didrik myntmästare och Birgitta Kristiernsdotter (Vasa). Han blev förlovad med henne av kung Gustav Vasa efter att han hade officierat vid dennes bröllop år 1531 Två av hans döttrar blev gifta med hans närmaste efterträdare som ärkebiskopar: Margareta var i tur och ordning gift med hans två efterträdare, och Magdalena med Abraham Angermannus Hans hustru och döttrar blev därmed Sveriges första biskopinnor.

Tibble Kyrka i Täby

 

Den här kyrkan ligger på fjärde våningen i ett församlingscentrum med plats för pastorsexpedition, församlingsverksamhet, kapell och hobbylokaler. Tibble kyrka invigdes 1978 men togs i bruk redan i december året innan vid en ceremoni vid första advent. Kyrkorummet är rektangulärt och de stora glasmosaikväggarna dominerar rummet. Glasmosaiken täcker totalt en yta på 950 kvadratmeter och är gjorda av Mogens Jörgensen. Mosaikerna är gjorde med inspiration från Johannes uppenbarelse och då speciellt Johannes vision av nya Jerusalem. Golvet är av kalksten. Innertaket är plant och täcks med ljuddämpande plattor i mörkgrått. Det är verkligen mosaiken som får sätta färg på rummet här. Altaret, dopfunten, bänkarna och predikstolen är alla ritade av Göran Kjessler.

Panoramabild

Kyrkans problem

 

Det är bra att ärkebiskopen känner ansvar för global samhällspolitik och global miljöpolitik men hon och de två föregående ÄB har den största skulden till att medlemmar flyr Kyrkan!

Församlingarna är Svenska Kyrkan och det är klart att det skaver när vi har ärkebiskopar som visar större intresse för interreligiös fördjupning än för värnandet av de kristna församlingarnas framtid.

Augustinus

Aurelius Augustinus (Augustinus av Hippo), född 13 november 354 i Tagaste i Numidien (nuvarande Souk Ahras i Algeriet), död 28 augusti 430 i Hippo Regius (nuvarande Annaba i Algeriet), var biskop i Hippo Regius och filosof, teolog, retoriker och kyrkofader. En av de första utformarna av homiletiken-läran om predikan. Han vördas som helgon inom romersk-katolska kyrkan och den ortodoxa kyrkan hans festdag firas den 28 augusti. År 1298 utsågs Augustinus till kyrkolärare.

Augustinus är det latinska västerlandets mest betydande kyrkofader och en av de fyra stora latinska kyrkolärarna.

Han föddes i en mindre romersk borgarfamilj bosatt i det då romerska Nordafrika. Modern, Monica, var kristen av berbiskt ursprung, medan fadern, Patricius, ännu var odöpt. Efter studier i Kartago blev Augustinus lärare i retorik.

Augustinus lärde framgångsrikt ut retorik i Kartago under åren 374–383 innan han lät sig övertalas att flytta till Rom för att, vad det verkar, få mer ambitiösa studenter. Efter två år i Rom vann han år 385 professorsstolen i retorik i Milano. Milano var vid tiden säte för det kejserliga hovet, vilket gjorde detta till en av dåtidens mest åtråvärda akademiska poster. Den unge Augustinus var en sökare, länge dragen mot manikeismen. Först var han djupt påverkad av Ciceros skrifter, vände sig sedan till manikeismen, och före sin omvändelse tvivlade han på möjligheten att få kunskap om Gud. Under påverkan av nyplatonismen och sin kristna mor Monica påbörjade Augustinus studier under biskopen Ambrosius. Augustinus genomgick en omvändelse och döptes av samme Ambrosius år 387. Efter att år 388 ha återvänt till Algeriet levde han först i en asketisk gemenskap, men blev sedan mot sin vilja utnämnd till presbyter 391 och till biskop av Hippo Regius 395.

I sina Bekännelser skildrar han sitt rastlösa liv fram till omvändelsen och beskriver stadierna i sin andliga utveckling. Enligt Bekännelser, var han ofta plågad av skuldkänslor och förebrådde sig själv för att vara vek och syndig. Han var ständigt plågad av skuldkänslor, av många olika anledningar. Hans skrifter återspeglar hans pinade medvetenhet om sin egen syndfullhet, hans oro och osäkerhet . Som biskop kämpade Augustinus mot manikeismen, donatismen och anhängarna till Pelagius. Hans viktigaste verk är Guds stad (De civitate Dei). Den föranleddes av visigoternas erövring av Rom år 410 och påståenden om att kristendomen bar skulden till Roms undergång genom att ha övergivit Roms gudar. I boken skildrar Augustinus de två rikena; det gudomliga som utgörs av dem som älskar Gud, och det jordiska som bygger på självkärlek.

Augustinus omvändelse till kristendomen är en avgörande episod i hans liv och beskrivs i verket Confessiones (Bekännelser). Han skildrar konversionen som ett förlopp i två steg. Den första fasen är en intellektuell omvändelse, en övertygelse om rimligheten och sanningshalten i kristendomens budskap. Detta stadium är dock i sig otillräckligt som underlag för en kristen tro, det är blott en förberedelse inför nästa fas. Till skillnad från den intellektuella omvändelsen, är det i detta andra skede snarare viljan som ger efter och överväldigas av tron. Man skulle kunna säga att den andra fasen etablerar ett kärleksförhållande till de trossatser som intellektet tidigare accepterat. Detta sista steg kräver ett gudomligt ingripande. Således är tron en nådegåva från Gud.

När omvändelsen har kommit till stånd, menar Augustinus, börjar en ivrig strävan efter att förstå de sanningar som man med både hjärna och hjärta överlämnat sig åt. Ensam är en sann tro otillräcklig och det är i längtan efter förståelse som tron får ett innehåll. Förståelsen av tron är fylld av glädje, och framstår som trons belöning. Även här krävs Guds ingripande. Augustinus beskriver denna förståelse som en gudomlig upplysning av det mänskliga intellektet; detta går under benämningen illuminationsteorin, ett intelligibelt[förtydliga] ljus från Gud får människan att förstå förnuftssanningarna. I sitt resonemang utgår han från den glädje och tillfredsställelse som uppstår varje gång vi förstår ett skeende eller ett problem, en förmåga som verkar finnas tillhands hos alla människor.

Enligt den kristna läran är Gud den högsta och fullkomligaste sanningen. Att fullt ut förstå denna sanning borde då rimligtvis leda till den fullkomligaste glädjen. De frälstas salighet i livet efter detta är enligt Augustinus att få skåda denna sanning, som är Gud, och att glädjas över den.

Under den sena romartiden fokuserade den retoriska lärdomen i stort på form istället för innehåll, ett arv efter den andra sofistiken. Retoriken uppfattades därför av många kristna som dekadent och till och med farlig. Augustinus ägnade mycket tid åt att författa skrifter för att avvisa kätterier. Efter att ha fått hård kritik för att hans dialektik och vältalighet i dessa var okristna, utvecklade han ett resonemang angående retorikens roll i kristendomen. Augustinus menar i Contra Cresconium att vältalighet är förmågan att berätta och förklara vad vi känner, och skall användas när man har funnit sanningen. Eftersom en kristen känner till sanningen (i resonemanget alltså Bibeln) så har man ett ansvar att använda sig av de bästa möjliga redskapen för att visa sanningen för dem som ännu inte upptäckt den.) Det här resonemanget utvecklade Augustinus i De doctrina Christiana, där han framlade en retorik speciellt anpassad för predikan.

Augustinus argumenterade sålunda för användandet av retorik så länge det gjordes i ett kristet syfte. Detta kom att ha stor betydelse för retorikens fortlevnad under medeltiden då många andra av de gamla grekiska kunskaperna misstänkliggjordes såsom hedniska och därmed kätterska. Augustinus omdanade de tidiga kristnas syn på en stor del av den kunskap som greker och romare lämnat efter sig genom att utarbeta en modell för kristna att ta till sig hedniska författare utan att förvandla kristendomen till något hedniskt. Han efterlämnade därmed en retorik som kunde användas även av kristna för att presentera och försvara kristendomen. I Augustinus retorik var vishet – det vill säga en förståelse av Bibeln - en viktigare komponent än vältalighet. Vältalighet kunde uppnås inte bara genom träning utan också genom imitation och genom Guds försorg.

Augustinus, som brottades med frågan om varför inte alla älskar Gud och sin nästa, drog slutsatsen att detta enbart är möjligt för de utvalda. De utvalda får däremot en oemotståndlig nåd så att de inte kan låta bli att göra gott. Människorna kan, enligt Augustinus inte själva avgöra om de skall tro eller ej utan de är beroende av Guds nåd. Därför verkar det rimligt att Gud, som är allvetande och allsmäktig, i förväg beslutat vilka människor som skall bli frälsta respektive förtappade. Denna lära kallas predestinationsläran och är en viktig beståndsdel i den augustinska filosofin.

Augustinus grunnade över vad tiden är, och hur tiden förhåller sig till oss människor och till Gud. I Bekännelser resonerar han att det endast är nuet som är verkligt, framtiden är ännu inte verklig och det förflutna är inte verkligt längre. Gud, som är den högsta verkligheten, äger ingen framtid eller förflutet. Han är ett enda tidlöst, evigt nu. Enligt Augustinus är tidsflödet, som det ter sig för oss människor, något som enbart kännetecknar erfarenheten. Det existerar alltså inte i sig självt oberoende av den. De tre tiderna, nutid, framtid, och förfluten tid är, enligt Augustinus, endast subjektiva begrepp som hos människan kopplas ihop med de själsliga funktionerna varseblivning, förväntan och minne. Gud, i sitt eviga nu, upplever hela skapelsen på en gång. Därför känner han till våra handlingar redan innan vi handlat och kan därför avgöra vilka som skall frälsas. Att Gud känner till våra gärningar på förhand inskränker inte den fria viljan, menar Augustinus. Bara för att Gud är medveten om dem betyder det inte att Gud påverkar dem.

I sin filosofi var Augustinus mycket påverkad av nyplatonismen, en rörelse, inspirerad av Platon, som uppstod under 100-talet efter Kristi födelse. Augustinus kom i kontakt med denna lära under sin vistelse i Milano. Nyplatonismen hävdade att det högsta väsendet var ’Det ena’, en fullkomligt god och själslig varelse. Det ena är också den fullkomliga verkligheten. Alla ting som till exempel människornas kroppar och själar, ligger på en graderad skala mellan Det ena (det goda) och materien (det onda). Eftersom Det ena är den högsta graden av verklighet, får rimligtvis materien som ligger längst bort, lägst verklighetsgrad – det onda är overkligt. Denna filosofi inspirerade Augustinus, som i sin tolkning av nyplatonismen ersatte Det ena med Gud. Det blev nu enkelt att förklara teodicéproblemet – varför Gud som är så god skapat en värld med ondska – genom att hävda att det onda saknar verkligt vara. Allt gott härstammar från Gud, men han kan inte ta ansvar för det som saknar godhet – det som saknar verklighet. Det onda i världen är frukten av människornas fria vilja, som vänt sig bort från Gud.

Begreppet sanning är ett nyckelord i Augustinus filosofi. Sanningen är något som är nära förknippat med Guds väsen och den gudomliga uppenbarelsen bland människorna. Augustinus såg det därför som en viktig uppgift att försöka argumentera mot den kunskapsteoretiska skepticism som uppstått under antiken. Han menade att människan kan ha säker kunskap av fyra olika slag:

Vi kan vara säkra på att vi har ett visst sinnesintryck. Denna kunskap är oberoende av om sinnesintrycket motsvarar en företeelse i den yttre verkligheten eller om den är en illusion.

Vi kan, om vi är skeptiker, i varje fall vara säkra på att vi tvivlar.

Vi kan vara säkra på att vi existerar; vi skulle inte kunna tvivla om vi inte funnes till (jämför med Descartes Cogito ergo sum, d.v.s Jag tänker alltså finns jag).

Vi kan också ha säker kunskap om matematiska sanningar.

Genom dessa försök att motbevisa skeptikerna, framlade Augustinus också ett indirekt gudsbevis. Eftersom all sanning som Gud uppenbarat är nödvändigt sann – Gud skulle knappast missta sig – borde alla sanningar som vi anser vara nödvändigt sanna härstamma från Gud. Om man accepterar de fyra punkterna ovan, menar Augustinus att vi kan vara säkra på Guds existens.

Augustinus människosyn är förhållandevis mörk. Han var själv ofta plågad av dåligt samvete och grubblade över synd, frestelse och förtappelse[4]. Enligt Augustinus är mänskligheten som sådan ”en fördärvets massa”, hedningarnas alla dygder är fördärvade av synden, och om hela mänskligheten överlämnades åt helvetet skulle detta vara en rättvis dom. Gud har dock utvalt en liten minoritet av själar som skall frälsas, och att knota över urvalet visar bara hur att man inte inser allvaret i den skuld som hänger samman arvsynden, och ännu mera med de verkliga synderna. Hans skrifter fick ett stort inflytande och andra kyrkofäder. Efter Augustinus blev många kristna påverkade av hans syn på synd . Det fanns de som gick i motattack mot Augustinus syn på synd, som Julianus av Eclanum, (Giuliano di Eclano cirka 386– 455) biskop i Eclanum i Italien. Han ansåg att Gud har avsedd nåden för att människans natur ska nå fullkomligheten. Den mänskliga naturen är den gode Skaparens gåva och därför kan inget naturligt vara ont. Sexualdriften blir synd först då den missbrukas och det är därför helt fel att blanda ihop arvsynd med lusta. Enligt Julianus har Augustinus fört in ett främmande synsätt i den kristna kyrkan då han såg ner på Skaparens goda värld, fylld av ångest inför sexuallivet på grund av tonårens dårskaper som han beskriver i sina Bekännelser. Detta synsätt kommer från manikéerna som Augustinus umgicks med tidigare.[6] Liksom Platon ansåg Augustinus att människan bestod av kropp och själ, där kroppen var av mindre värde än själen. Kroppen, den materiella delen av människan, saknar enligt den nyplatonska ontologin verklig substans.

Kroppen fjärmar oss därför från Gud och är enligt Augustinus ursprunget till synd och frestelse. Som goda människor måste vi därför lära oss att kontrollera vår kropp, så att den inte skiljer oss från Gud. Detta är en uppfattning som under medeltiden blev populär i kyrkan, och som i synnerhet togs upp av de protestantiska reformatorerna. Dock är det viktigt att veta att Augustinus inte menade kroppen som ond (något som dock menades i antiken och senare av gnostiker.) I kristet (detta fall augustiniskt) tänkande såg man alltid själen och kroppen som ett skal och det som den skall fyllas med. Alltså ska själen inte lämna kroppen, de är evigt oskiljaktiga, inte ens när man dör eftersom den kristna tron är tron på köttets uppståndelse vid Jesus återkomst.

Människornas kärlek är, liksom människan som helhet, en förening av själsliga och kroppsliga funktioner. Eftersom kroppen har en benägenhet att leda till synd, är det, enligt Augustinus, av stor vikt att man ”älskar de riktiga tingen på det riktiga sättet”. Han menar att det endast finns två sorters kärlek: kärleken till Gud och det själsliga (den riktiga verkligheten), och kärleken till det materiella och sinnliga. Människan kan leva ett gott liv endast om hon älskar de riktiga kärleksobjekten som är Gud och hennes nästa på rätt sätt, det vill säga högre än något annat.

Augustinus ger oss ingen systematisk politisk teori. Hans tankar är utspridda över många böcker. Augustinus syn på det mänskliga samfundet är en pessimistisk realism, som bygger på teologin kring den sedan syndafallet fallna människan. I boken Guds stad (alt. Gudsstaten) förkastar han ambitionen att skapa det perfekta välfärdssamhället. Statens uppgift är främst att straffa brottslingar men inte att tillhandahålla "det goda livet". Detta går på tvärs med det romerska och grekiska idealet enligt vilket staten ska bygga det ordningsamma idealsamhället samt forma människorna till mönstergilla medborgare. Men hos Augustinus finns det platoniska idealet ändå kvar, nämligen som Guds stad (civitas Dei). Det kan dock ej förverkligas i den materiella världen förrän den yttersta tiden är kommen. Guds stad existerar till dess som ett osynligt samfund som successivt utvidgas och vars medborgare motiveras av kärleken till Gud. Motsatsen är den världsliga staden (civitas terrena) bestående av de som drivs av egenkärlek. Dessa begrepp har felaktigt tolkats som om de vore en teokratisk respektive en världslig stat. I själva verket är de osynliga och "andliga" samfund som inbegriper såväl historiska personer som änglar. Faktum är att även kyrkliga företrädare kan tillhöra den fördömda civitas terrena, för de två samfunden tillhör ej den synliga världen.

Tidsförloppet från syndafallet till domedagen, menar Augustinus, är historiens gång. På domedagen går världen, som vi känner den, under och Guds stad materialiseras. De människor som av Gud blivit utvalda till frälsning kommer då att för evigt befolka Guds stad. Inga skillnader i rang och status kommer då att finnas mera; herrar och slavar, fattiga och rika kommer att leva jämlikt. Den imperfekta världsliga tillvaron med dess klasskillnader var en nödvändig konsekvens av syndafallet, och kommer därför att försvinna efter domedagen.

Citat

Älska och gör vad du vill

Du, o Gud, har skapat oss till dig, och vårt hjärta är oroligt till dess det finner vila i dig.

Ge mig kyskhet och avhållsamhet - men inte ännu!

Lev som om du skulle dö imorgon, lär dig som om du skulle leva för evigt!

ledig