Olaus och Laurentius Petri

Bröderna Pettersson från Örebro enligt Wikipedia

Olaus Petri var den som reformarade den svenska kyrkan, han införde den svenska bibeln och satte kungen som den högsta makten. Genom dessa reformationer fick staten tillgång till biskopsstift och andra egendomar som tidigare tillhört kyrkan.


Olaus Petri föddes i Örebro som son till smeden Peter Olofsson och hans hustru Kristina Larsdotter. Efter studier vid Örebro trivialskola och i Uppsala fortsatte Olaus Petri sina studier i Tyskland, där han, efter en kort vistelse i Leipzig hösten 1516 inskrevs vid Wittenbergs universitet med tillnamnet Phase. Han mottog här avgörande intryck från Martin Luther, och promoverades 10 februari 1518 till filosofie magister. Troligen studerade brodern Laurentius Petri Nericius (Lars Pettersson från Närke) här med honom en kortare tid.

Han återvände till Sverige hösten 1518, blev kansler åt biskop Mattias Gregersson (Lillie) i Strängnäs och vigdes av denne till diakon 1520. Efter Stockholms blodbad, vars första offer var Mattias Gregersson och vars död Olaus Petri troligen var ögonvittne till, verkade han som lärare vid domkyrkoskolan i Strängnäs där han snart väckte uppmärksamhet och oro genom sina föreläsningar över Bibeln. Han fick en övertygad anhängare i sin överordnade Laurentius Andreæ och kom genom denne i kontakt med Gustav Vasa, som 1524 kallade honom till Stockholm som stadens sekreterare.

Han fick samtidigt rätt att predika i stadskyrkan, vilket blev betydelsefullt för hans arbete för reformationen. Den vann, trots häftigt motstånd, förvånande hastigt framgångar i Stockholm. Genom kungens beskydd avvärjdes biskop Hans Brasks försök till kyrkliga kraftåtgärder, då Olaus Petri 1525 avgörande bröt med den katolska kyrkorätten genom att gifta sig med Kristina, en borgardotter från Stockholm. Tillsammans fick de två barn: dottern Elisabeth född 1526 och sonen Reginald född 1527.

1526 framträdde Olaus Petri även som författare och inledde sin epokgörande litterära verksamhet med Sveriges första reformatoriska skrift Een nyttwgh wnderwijsning. Den samma år utgivna Thet Nyia testamentit på Swensko var huvudsakligen en översättning av Olaus Petri. 1527 följde Olaus Petris mot Peder Galle riktade Swar påå tolf spörsmål och stridsskriften mot Paulus Heliæ Swar uppå itt ochristerlighit sendebreff. Vid Västerås riksdag 1527 var Olaus Petri närvarande, och då hade reformationen hunnit få ett brett stöd bland befolkningen i staden. 1528 blev Olaus Petris rikaste produktionsår. Han inledde det med en predikan vid Gustav Vasas kröning, och författade även de religiösa skrifterna Een liten boock om sacramenten, Een liten boock i huilko closterleffwerne forclarat warder och Om Gudz ordh och menniskios bodh och stadhgar. Under de följande åren utgavs Een handbock på swensko (1529), Een lijten postilla (1530) som även innehåller En lijten chatechismus samt Then swenska messan (1531). En psalmbok, Swenska songer eller wijsor som Olaus Petri skall ha utgett 1526, finns inte bevarad men är känd genom ett omtryck 1530 och utkom i en utökad utgåva 1536. Som Stockholms stadssekreterare nedskrev han Tenkiebock ifrån 1524 till 1529.

1531 utsågs Olaus Petri till kungens kansler, en uppgift för vilken han var alldeles olämplig och han ådrog sig kungens missnöje. Han befriades redan 1533 från sin tjänst. Under de följande åren ägnade han dels åt att översätta Gamla testamentet till svenska, dels åt utarbetandet av sin svenska krönika (tryckt första gången i Schriptores rerum succiarum medii ævii, 1818).

Verket utmärktes av en för tiden ovanlig kritisk syn på glorifieringen av Sveriges forntid och dold kritik mot överheten, indirekt riktad mot kungen, vilket i kombination med öppen kritik mot kungen, formulerad 1539 i Emoot the gruffueliga eedher skärptes det redan spända förhållandet mellan dem till en fullständig brytning.

Olaus Petri blev 2 januari 1540 i Örebro, tillsammans med Laurentius Andreæ, dömd till döden för högförräderi. Anklagelsepunkterna omfattade: att ha författat en krönika kritisk mot kungen, att ha haft kontakter med oroselement bland Stockholms borgerskap, att han skulle ha försökt vädjat om benådning av den dödsdömde förrädaren Gorius Holste och för att ha känt till krutkonspirationen utan att berätta om den. Olaus Petri bestred anklagelserna då åtalspunkterna lästes upp, men sägs i domen utan att ha utsatts för tortyr bekänt att han känt till krutkonspirationen.

Domen omvandlades senare till dryga böter, och Olaus Petri togs sedan åter till nåder. 1542 anförtroddes han inspektoratet över Stockholms skolor och utnämndes 1543 till kyrkoherde i Stockholm. Olaus Petri prästvigdes först 1539 av strängnäsbiskopen Botvid Sunesson.[8] Under dessa senare år ägnade sig Olaus Petri främst åt prästgärningen. Helt upphörde dock inte hans författarskap: 1550 utgav han det första svenska skådespelet, Tobiæ comedia.

Efter Olaus Petris död beordrade Gustav Vasa att hans arkiv och manuskript skulle förstöras. Olaus Petri verkade också som rättsfilosof. Hans bäst kända juridiska verk är Domareregler, som enligt tradition ingår i Sveriges Rikes Lag och i Finlands lag. De trycktes första gången av Ericus Benedicti Schroderus och har sedan 1635 bifogats i tryckta upplagor Sveriges Rikes Lag.




Laurentius Petri var bror till den svenske reformatorn Olaus Petri, och son till smeden Peter Olofsson och Kristina Larsdotter. Genom att Petrus Magni vigde Laurentius Petri till biskop kom de svenska biskoparna att inneha en obruten apostolisk succession, något som dock bestrids av den romersk-katolska kyrkan (senast förmodligen – om än ej uttryckligen – i dokumentet Dominus Iesus från år 2000).

Laurentius Petris ungdom är höljd i dunkel. Första gången hans namn med säkerhet omnämns är 1527, då han på Gustav Vasas bekostnad sändes att studera vid tyska universitet, bland annat Wittenbergs universitet, men troligen hade han redan tidigare studerat där.

Efter sin hemkomst blev han först skolmästare i Uppsala.

Han valdes så på kyrkomötet i Stockholm 1531, sannolikt under påtryckningar från Gustav Vasa, till ärkebiskop av Uppsala stift och därmed för Sveriges dåvarande kyrkoprovins.

Laurentius Petri var mer försiktig än sin bror och vek undan för kungens krav då dessa blev för stora. Under de första åren kom hans tid främst att upptas av den nya bibelöversättningen, som utkom 1541.

Sitt första större inlägg i den kyrkliga frågorna gjorde han i sin 1533 skrivna Förklaring på Västerås recess och på ordinantan, där han utvecklade sitt kyrkopolitiska och kyrkoorganisatoriska program i motsats till kungens sätt att tillämpa recessen. Redan genom en så kallad förening 1533 begränsade Gustav Vasa ärkebiskopens befogenheten, och den beskars ytterligare under den tyska perioden, då kungens kroniska misstro och strävan efter att upplösa biskopsinstitutionen satte Laurentius Petris undfallenhet och seghet på prov.

Bland annat tvingades han själv som bisittare underteckna dödsdomen mot sin egen bror och Laurentius Andreæ 1540. Under mer en ett decennium fick Laurentius Petri finna sig i att vara skjuten åt sidan, sedan kyrkans främsta ledning 1539 överlämnats åt Georg Norman som superattendent. I tysthet verkade han för en återgång till den nationellt kyrkliga organisationen, utförde den betydelsefulla revisionen av de kyrkliga böckerna (handboken och mässboken) och fortsatte det arbete på en kyrkoordning som han under sin första ämbetstid påbörjat.

Georg Normans bortgång 1553 ställde Laurentius Petri på nytt i den kyrkliga ledningens medelpunkt. Han utvecklade under denna tid en omfattande litterär verksamhet, som under 20 år dominerade det svenska boktryckeriet, oaktat flera av hans skrifter trycktes först efter hans död. Flera av dem är ännu outgivna. Bland annat utgav han 1555 en omfattande postilla och 1557 Sveriges första nykterhetsskrift: Emoot dryckenskap. Hans förhållande till kungen var nu någorlunda gott, även om konflikter förekom. En sådan var Gustav Vasas giftermål 1552 med sin avlidna hustrus systerdotter, Katarina Stenbock, vilket Laurentius Petri motsatte sig som ingånget inom förbjudna led. Den Svenska krönika som Laurentius Petri fullbordade 1559 vann dock kungens godkännande. Han anlitades även av kungen för diplomatiska uppdrag, bland annat som ledare av en fredbeskickning till Ryssland 1557.

Under Erik XIVs regering ökade Laurentius Petris frihet. Det kyrkoordningsförslag, som han av Gustav Vasa hindrats att lägga fram, kunde nu framläggas för riksdagen i Stockholm 1562, och även om kungen inte stadfäste det, kunde Laurentius Petri verka för dess tillämpning i praktiken. Under några år upptogs hans intresse i hög grad av den konfessionella polemiken mot Dionysius Beurraeus och kalvinismen, som han bekämpade i en rad skrifter, bland annat Om någor stycker wårs Herras Jesu Christi nattward anrörandes, där den nya tysk-lutherska ortodoxien tydligt framträder och den svenska kyrkan för första gången uttryckligen betecknas som luthersk. Laurentius Petris verksamhet och intresse omfattade i övrigt alla det kyrkliga livets yttringar, med själavården som det centrala. Han ombesörjde nya upplagor av de kyrkliga böckerna (psalmboken 1567 med tillägg 1572 och den första katekesutgåvan 1567) och arbetade bland annat för kyrkomusikens höjande.

I tidens politiska konflikter visade han sin anpassning till den världsliga makten. Han dömde 1563 hertig Johan och var i det längsta lojal mot Erik XIV, men anslöt sig 1568 till hertigarna och dömde senare den forne kungen inte bara förlustig kronan utan även till döden. Sjuk och ålderstigen fick han se sitt livsverk krönt med seger, då den av Laurentius Petri själv utarbetade 1571 års kyrkoordning antogs på ett kyrkomöte i Uppsala 1572.

Laurentius Petri var gift med Elisabeth Didriksdotter, dotter till Didrik myntmästare och Birgitta Kristiernsdotter (Vasa). Han blev förlovad med henne av kung Gustav Vasa efter att han hade officierat vid dennes bröllop år 1531 Två av hans döttrar blev gifta med hans närmaste efterträdare som ärkebiskopar: Margareta var i tur och ordning gift med hans två efterträdare, och Magdalena med Abraham Angermannus Hans hustru och döttrar blev därmed Sveriges första biskopinnor.

Tibble Kyrka i Täby

 

Den här kyrkan ligger på fjärde våningen i ett församlingscentrum med plats för pastorsexpedition, församlingsverksamhet, kapell och hobbylokaler. Tibble kyrka invigdes 1978 men togs i bruk redan i december året innan vid en ceremoni vid första advent. Kyrkorummet är rektangulärt och de stora glasmosaikväggarna dominerar rummet. Glasmosaiken täcker totalt en yta på 950 kvadratmeter och är gjorda av Mogens Jörgensen. Mosaikerna är gjorde med inspiration från Johannes uppenbarelse och då speciellt Johannes vision av nya Jerusalem. Golvet är av kalksten. Innertaket är plant och täcks med ljuddämpande plattor i mörkgrått. Det är verkligen mosaiken som får sätta färg på rummet här. Altaret, dopfunten, bänkarna och predikstolen är alla ritade av Göran Kjessler.

Panoramabild

Kyrkans problem

 

Det är bra att ärkebiskopen känner ansvar för global samhällspolitik och global miljöpolitik men hon och de två föregående ÄB har den största skulden till att medlemmar flyr Kyrkan!

Församlingarna är Svenska Kyrkan och det är klart att det skaver när vi har ärkebiskopar som visar större intresse för interreligiös fördjupning än för värnandet av de kristna församlingarnas framtid.